Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 2

— Da — romerske skulptören hade sagt att det endast fattades ömhet deri för att det skulle vara fullkomligt skönt, afspeglade hvar efter annan de mest stridiga känslor och tankar. Slutligen utbrast hon: — Denna ask har tillhört mig! Det var jag som gaf den... Och ni? Han reste sig upp och tog ett steg framåt för att nalkas henne. Men han hejdade sig genast och förblef stående andlös och stum. — Och ni? frågade hon ånyo. i Han teg fortfarande samt betraktade henne uppmärksamt. Och nu kände han igen henne — huru hade han kunnat vara så blind, att hån förut aldrig gissat sanningen, att han aldrig insett att dessa kungliga ögon och detta diadem af gyllne hår endast kunde tillhöra en qvinlig ättling af familjen Lyonnesse? — Och ni? ropade hon ännu en gång, under det hon sträckte ut sin hand mot honom; och ni — ni är Philips vän? Ni är Bertie Cecil? Han sänkte sitt hufvud. Icke ens för sin broders skull, icke ens för att hålla sitt till honom gifna löfte, kunde han ha ljugit för henne. Men hennes framräckta hand ville han icke se, ville han icke mottaga. Mellan honom och henne reste sig en mörk skugga — skuggan af ett brott. — Lilla drottningen! mumlade han. Ack, Gud! huru har jag kunnat vara så blind?