Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 2

L. J, Hiertas sjelfbiografi. Vi meddela här fortsättning af den skildring, hr Hierta lemnat af sin märkliga bana. Lika intressant som den föregående delen var rörande förhållandena med uppfostringsväsendet och akademien ihans ungdom, lika upplysande är hvad nu följer i afseende på de politiska händelserna 1828—1848, Aftonbladets tillkomst och öden m. m. Vid dennatid (i mars 1830) hade den politiska reaktionen i Europa, som började efter Napoleons tall, hunnit blifva alltmer öfvermäktig och hotande. Kejsar Nikolaus, som sedan flera år hade suttit på czarernas tron i St Petersburg, kunde, såsom man vet, icke fördraga en monarki med representativa församlingar, hvilka uttryckte och gjorde gällande någon folkvilja. Inflytelsen häraf och af den Metternichska politiken, i förening med de dynastiska intressena, sträckte sig redan öfver Polen, Italien, Österrike och jemvil, som. än-i-.mindre mån, öfver Preussen. Endast i Frankrike var, i följd af den tryckfrihet som der fanns, motståndet ännu starkt mot konung Carl den X:s och hans ministrars försök att tillintetgöra friheten. Redan i slutet af år 1829 talades det dock allmänt om, att reaktionen snart skulle taga ut steget i alla länder. Denna plan uppenbarade sig ock genom utfärdandet af de ryktbara ordonnanserna af Polignacs minister, då på en gång, såsom ett oväntadt åskslag, julirevolutionen utbröt, söndersprängde de svarta molnen öfver den politiska horisonten och i stället för den föregående modlösheten spridde ett nytt lif i alla sinnen, som hade någon sympati för mensklighetens framåtskridande. Ja, det verkade som ett elektriskt slag på äldre och yngre, och när underrättelserna hitkommo om den entusiasm, som rådde i Frankrike under de första veckorna efter revolutionen, och om de väckta förhoppningarne, såg jag äldre embetsmän, som vid läsningen deraf fällde tårar af rörelse. De utländska nyheterna, som förut varit dels betydelselösa, dels nedslående, blefvo nu med ens ytterst begärliga och af tidningarne eftersökta, emedan ingen vecka förgick utan nya uppenbarelser af stort intresse på det politiska området. Som jag hade tillfälle att läsa flera utländska journaler, så tyckte jag mig dock snart förmiärka, att nyheterna från Frankrike ofta återgåfvos otillfredsställande och partiskt i våra egna tidningar. Detsamma gillde om pressens b2handling af svenska förhållanden. Argus, som en tid hade varit ifrig anhängare af de amerikanska institutionerna och framhållit sjelfstyrelsens princip såsom mönster i motsats mot den byråkratiska, hade nu blifvit en lika stark beundrare af den politiskt konservativa skola, som man kallat den doktrinära, eller i senare tid den grå, och predikade i hvarje nummer oupphörligt emot muvemanget; Medborgaren, utgifven sedan året förut af öfverstelöjtnanten Gustaf Hjerta, hade väl en bestämd politiskt liberal samt till och med starkt prononcerad demokratisk färg, men hade tillika fått en viss förkärlek för Saint Simenismen och egde öfverhufvud föga inflytande. Kuriren hade längesedan upphört. De båda dagliga tidningarne Journalen och Stockholms-Posten befattade sig sällan med någon kritik, annat iän genom insända artiklar, som vanligtvis voro af sådan beskaffenhet, att ordet insändt öfver en artikel blef rthisstänkt hos allmänheten och ansågs nära detsamma som om der stått på vederbörandes begäran, Stockholms-Postens redaktör tillkännagaf några år senare sjelf att han haft en årlig pension af konung Carl Johan, fastän den ej blifvit honom lemnad i egenskap af tidningsredaktör, utan såsom för detta kapten vid landtvärnet; och Journalens utgifvare, kan slirådet Wallmark, hade i många år varit anställd såsom konungens lärare isvenska språket. Dessa båda voro således bundna. Dagligt Allehanda lade sig sällan i den inrikes politiken genom några ledande artiklar, men hade likväl stundom intressanta referater af utländska debatter i franska kamrarne och engelska parlämentet. Dessa blad voro de bästa. Derjemte utgåfvos flera tidningar, som enkom hade till syftemål att motarbeta de konstitutionella och liberala ideerna samt att förlöjliga eller anfalla de riksdagsmän, som arbetade i trihetens intresse. Sådana blad voro: Den objudne gästen, hvars namn inom kort förändrades till Svenska Minerva, och som för sinafrihetsfiendtliga och absolutistiskaåsigter snart i dagligt tal fick benämningen: Ryska Minerva, men var skrifven med talang och qvickhet, redigerad at f. d. expeditionssekreteraren Askelöf; samt Granskaren och Stockholms tidning, båda salarierade från konungens handkgssa och mera underordnade samt utan allt anseende; båda dessa voro pressens enfants perdus, som utan tvekan, utan häpnad läto nyttja sig och äfven begagnades till hvad som helst. Den förra var dock ej utan talang i stilen och skrefs af en f. d. expeditionssekreterare Lindgren, den senare af en kammarjunkare Rothlieb, som under sin namnunderskrift pligade teckna såsom titel: Verklig kammarjunkare. Postoch inrikestidningar var då liksom nu den officiela organen, men vida underlägsen den nuvarande. Den tillhörde Svenska akademien, som betraktade inkomsterna af dess annonser såsom en pension, men i öfrigt brydde sig föga derom. Att den var fullkomligt beroende, säger sig sjelft under sådant förhål ande: öfversatta artiklar af någon PT . Ky AS EE AA ooo tr LL