Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 2

— 631 — Hon bieknade, under det hon sjönk tillbaka ned på den stol, hvarifrån hon nyss stigit upp. Det syntes henne som hade tusen år förflutit sedan hon stod vid denne mana sida under det lummiga trädet i Stephanieparken och han kysste hennes läppar samt tackade henne för den vänliga gåfvan. Och nu hade de åter mötts under så förändrade förhållanden! Han sade intet; han stod såsom förlamad och blickade på henne. Aldrig hade hans öde varit bittrare än i denna stund; han tyckte sjelf att han saknade kraft att lemna äfven henne i den tron att han var brottslig. Och dock ålade honom hans pligt att göra detta. Hennes blekhet tilltog; och hennes ögon voro fästade på honom med ett uttryck, som erinrade honom om den blick, hvarmed Lilla drottningen vid deras möte i Stephanieparken lofvat honom att bevara hans hemlighet. — Man har allmänt trott er vara död, yttrade hon slutligen, sänkande rösten. Hvarför har ni lefvat på detta sätt? Han svarade henne icke. — Det var grymt för Philip att så hastigt bli skild från er, fortfor hon. Ehuru jag var blott ett barn, mins jag ännu, huru törfärligt han sörjde vid underrättelsen om att ni förlorat lifvet. Han har också aldrig glömt er. Ni kan icke tro, huru ofta han talar om er! Och nu är han i ert läger. Vi resa tillsammans. I afton kommer han hit. Så förtjust