Dagens Nyheter – 22 november 1872, sida 2

nungen, som äfven stundom sjelf nedskickade till redaktionen utdrag ur de utländska tidningarne. Slutligen bör nämnas det kort förut stiftade Stockholms Dagblad, vanligen kalladt polisbladet, tillkommet såsom oppositionsblad mot Dagligt Allehandas annonser, genom polismyndighetens medverkan, som lät i det nya bladet införa öfverståthållareembetets annonser och anbefallde krogarne att hålla detsamma. Till tacksamhet för detta skydd, hvarigenom Dagbladet snart kunde blifva stadens egentliga annonsblad, stod detsamma då, likasom fallet varit allt sedermera, utan gensägelse till polismyndighetens förfogande, när några insända artiklar behöfde införas. Dessutom bör kanhända icke glömmas ett litet blad af föga betydenhet men frisinnad syftning, som, om jag minnes rätt, utkom en gång i veckan, under titeln: Conversationsbladet, redigeradt af en auditör Munter. Den bristfällighet och slapphet, som vår egen press sålunda företedde, kunde väl icke väcka förundran, då de flesta organerna voro köpta eller officielt beroende samt derigenom förlorat all sjelfständighet, men en jemförelse med den franska och engelska journalismen ledde naturligt till den tanken, att uppsättandet af en ny tidning utgjorde ett trängande samhillsbebof, om ej allmänhetens begrepp om de stora verldshändelser, som passerade utom oss, och om de grundsatser, som utgjorde motiverna dertill, skulle genom skefva framställningar af de förutvarande publicistorganerna bli ledda på villospår och jemväl inverka på landets politiska och sociala förbållanden, isynnerhet som regeringen eller hofpartiet vid den nyss förflutna riksdagen härstädeg hade haft en så obestridd öfvervigt, att sjelfva friherre Anckarsvärd hade tappat modet, offentligen förklarat att han ansåg lönlöst att i en så beskaffad församling vidare begagna sin riksdagsmannarätt och återlemnat sin riksdagsmannapolett. Ett sådant steg af honom, ehuru det bedömdes olika, hade naturligtvis verkat modlöshet både inom representationen och i öfrigt ock hos allmänheten, medan det. väckte glädje hos hans motståndare. Det var ock vid den riksdagen som ett från föregående riksdag hvilande förslag att upphäfva regeringens rätt att indraga tidningar gick omkull i bondeståndet och: indragningsmakten sålunda förblef qvar. Det var härvid som ett märkvärdigt justeringsuppträde älldrog sig, hvilket väckte stor skandal inom hela riket. Det bestod, såsom många ännu mins nas, deruti, att sedan ståndet med en pluralitet af några få röster mot all väntan voterat för indragaingsmaktens bibehållande, spridde sig som en löpeld det ryktet, att en del bönder genom talmannen Longbergs medverkan blifvit köpta medelst användande at 10,000 rdr banko. Detta väckte en sådan harm bland allmänheten, att det skrämde upp dem, som hade låtit köpa sig, och föranledde att vid protokollsjusteringen sju ledamöter utöfver halfva antalet reserverade sig emot beslutet, hvilket ock föranledde, att när reservanternas antal, som läto iplenum anteckna sig, hade hunnit blifva lika med antalet af rösterna emot beslutet och ännu flera hördes anmäla sig, ropade talmannen: Nej, båll! det är nog nu, Den nyssnämda tanken på en ny tidning sysselsatte mig nu oupphörligt. Ifrån början hade jag dock ingalunda för afsigt och tilltrodde mig ej heller att blifva den ledande hufvudredaktören för en daglig tidning; hade jag anat att detta skulle inträffa genom omständigheternas makt, så hade jag visserligen ej vågat försöket. Min önskan gick ut på att finna några politiskt liktänkande personer med god vilja, af hvilka hvar och en skulle åtaga sig ett visst fack för att gifva någon fullständighet åt ett sådant blad; min befattning skulle bli att sammanhålla dessa krafter samt ha det egentliga hushållsbestyret. Jag har sedan fått lära af erfarenheten att en tidning, för att kunna motsvara sitt ändamål och utöfva inflytande, måste vara ett uttryck hufvudsakligen af en ledande vilja. En dag i början af september ventilerades planen till det tillämnade företaget närmare vid en middag, der fem personer jemte mig träffades, sedan jag förut meddelat hvar och en särskilt mitt förslag. De voro: min fordna kamrat i riksdagstidningen, Crusenstolpe, då assessor i Svea hofrätt; en ung vice häradshöfding, Andreas Möller, hvars bekantskap jag gjort såsom förläggare till tvenne af honom författade: humoristiska skaldestycken: Rikssvupern, en måltid vid tomt bord och Resdejeunern, som båda hade afseende på den förflutna riksdagen; referendarien i riksgäldskontoret Gabriel Lagergren, som hörde till den då för tiden temligen talrika fraktion af yngre embetsmän, hvilka ansågo en förändring i styrelsesystemet inom landet nödvändig ochHi början med värma omfattade julirevolutionens och den representativa monarkiens principer; vidare adjunkten vid Lunds akademi Lundblad, känd såsom utmärkt stilist, beläst och esteiskt bildad, och den för lyckliga tillfällighetspoemer bekante skalden Ingelman. En preliminär öfverenskommelse blef också nu träffad sålunda, att Möller och Lagergren skulle åtaga sig den politiska delen af tidningen, Crusenstolpe lemna bidrag till och hafva öfversigten öfver den juridiska afdelningen, Lundblad sköta den litterära och Ingelman teater och skön könst. Jag skulle vara till hands att biträda der det behöfdes, för dagens frågor, för polemiken o. 8. v., dock icke såsom hufvudperson. Den ekonomiabba nöttahahållvningan af hlaädnta mutor fn n dk oc