Dagens Nyheter – 21 november 1872, sida 2

demiens dåvarande kansler grefve Brahe, fader till den senare bekante gretve Magnus Brahe, hade jag den triumfen att vara den ende, som kunde klättra upp för en i trädgården upprest mast och sätta upp en vimpel på spetsen under publikens handklappningar. (Detta var dock en händelse, ty dagen förut hade en annan yngling jemväl gjort detsamma, men tröttnade, nu ett litet stycke från målet.) Denna framgång hade många åt efteråt till följd att personer kommo och helsade på mig, nimde miz vid namn, som om jag vore dem bekant, och iberopade att de sett mig klättra uppför masten och gå på lina på gymnastiken i Upsala. Det bevisar att sådana öfningar den tiden ännu betraktades såsom något nytt och ovanligt. . bu sonat hbögtidligare tillfälle, då jag bade äran af att få vara med som agerande person, var vid en disputationsakt vårterminen år 1817. De norskökommissarier, somhade varit med om -rikgaktens uppgörande mellan Sverige och Norge, -eex. till. antalet, gjordesett besök i Up: sala. Delta sammanträffade med den utsatta dagen till en disputationsakt, hvarvid professorns i estetiker. Aurivillii tldste son skulle under professor Kolmoding prmsidium pro exercitio på latin försvara en afhandling, som bestod af en på nämda språk öfversatt österliindsk resebeskrifning, efter ett manuskript, som fanns i akademiens bibliotek och lärer ansetts vara författarens originalanteckning, med titeln: Itinerarium Odorici Forojuliensis, Ord. Minor. e cod. mec. Bibl. Reg. Acad. Ups. editum. De norske kommissarierna hade blifvit inbjudna att bevt sta denna disputationsakt, För att göra den innu högtidligare, hade historiarum profesanr Fant, som talade en vacker och flytande jatin, åtagit sig att opponera extra. ASO illius domskamrat med respondenten Carl Aurivi dra hade jag blitvit anmodad att blifva den andro af de två ordinarie opponenterna; bru är v nemligen för formens skull att desse skulle vara två, men af den andre opponenten fordrades ar drig några kraftiga argumenter; enligt regeln skulle efter en stunds debatt hvarje opponent för hvarje argument siga concedo och till slutet tacka och med fulla händer strö latinska blomster öfver sin vederdeloman respondenten med anledning af hans skicklighet, hvarefter alhandlingen slutades med dylika komplimenter från preses. . Allt detta gick också nu i sin behöriga ordning, såväl under första opponentens 80m professor Fahts framtridande, hvilken senare slutade med att bUppdraga en vältalig och lysande målning öfver den Aurivilliska slägtens förtjenster och hvad man kunde hoppas för den unge respondentens framtid ; och ån åhördes af de norske kommisgsarierna och en del af akademiestatens lärare från dignitirernas och professorernas båda sidoblnkar, medan hela den öfriga salen var full af Studerande, När ordningen sedan kom till mig att äfven siiga några ord, var jag först Bå rädd; att jag icke visate mig någon råd. Men händelsen gjorde att i sjelfva reseanteckningarne, som voro föremål för afbandlingen, förekommo åtskilliga Bifferuppgifter enligt den mahomedanska tiderikningen, Hedschra, hvilka hvarken stiimde öfverens sinsemellan eller med den antagna begynnelsen af denna tidriikning. Detta gaf mig anledning alt sätta i fråga, huruvida ej det rara manuskriptet vore understucket, På en sådant invändning voro hvarken preses eller respondens förberedda: vid första felet, som anmärktes, påstodo de att det vore tryckfel, men då det fanns flera ställen att u pgifva, der en sådan förklaring var otillräcklig, så inträffade här den nästån exempellösa händelsen att pros08 sjolf måste medgilva att han icke kunde törklara det ånmärkta förhållandet. Denna vändning efter de många föregående -granniåtorna vickte en viss gensation och stor munmterhet; tifven prmses sjelf kunde 6j bållk sig ifrån avt skratta; och allt detta var icke liten lira för mig, förstås, isynnerhet tyckte jag detta, då, vid aktens slut, en norsk biskop, med eu stor bvit ringkrage kring halsen, kom fram till mig, tog mig i famn och kysste mig, någonting Bom våra biskopar i Sverige troligen icke skulle hafva så stor lust till numera. Ett par år efter den stora eldsvådan, som år 1809 öfvergick Upsåla, köpte tin far 64 till en del afbrind egendom, wom han företog sig att bebygga, i följd hvaraf ett antal murare och timmermän der sysselsattes, Det var ifrån år 1812. Egöndomen låg mist intill det huset, hvkrest vi bodde, och det var ett stort nöje för mig, likasom det är för gösbar i allmänhet, att A lediga stunder få vara med vid byggandet. Min far tog sig häraf stundom anledning att tala med däs om arbetarnes ställning, dervid ban inskärpte hos öa, don grundsatset, ätt den benitmning af bättres och kimro folk; söm man pligade gifva åt olika klasser efter förlnögenheten, var oriktig; att en ordentlig arbetare, som iir sysselsatt från morgon till afton för att kunna bafva nittt och jemnt sin bergning och som får anstränga sina kroppskrafter merendels för att bereda Deqvumlighet åt andra, är lika aktningsvärd i sin grofva rock gom personer I hyilken anhan samhilllsställning som helst och har lika mycken rätt som den förmögnare av bbmötas med höflighet och välvilja. Denna Åsigt har jag i en mognare ålder, under beröring med många hundra arbetare, som under Årens lopp varit sysolsätta i olika yrken. för min räkning, funnit vara sånn i gin allmlnlighet och haft otaliga eAf Lå a I Lamätande i föraning med