Dagens Nyheter – 21 november 1872, sida 2

NANSEN funnit ett juvelsmycke, som tillhör henne; och att jag anhåller om tillåtelse att få lomna det i hennes händer, — Ge det åt mig, så skall jag draga försorg om att hertiginnan får det, svarade mannen, i det han räckte fram sin hand. Cecil efterkom icke demna uppmaning; han yttrade i stället med ett befallande uttryck i sin röst: — Gå och gör såsom jag sagt er? Lakejen syntes tvehågsen; mon sedan han funderat en stund, fann han rådligast att hörsamma befallningen och gick långsamt in i huset. Venetia Corona satt ensam i härbergets förnämsta kammare, då lakejen inträdde. Da grandes dames som voro hennes följeslagarinnor, hade bogifvit sig till ett annat rum, för att njuta en välbehöflig hvila. Hon var försänkt i tankar. Dagen förut hade hon hört en berättelse, som gjort ett djupt intryck på henne — borättelson om en soldat, som blifvit dödad midt i öknen och, trots orkanen och sandstormen, förd till här. berget af en trofast kamrat, hvilken heldre än att lemna liket till pris åt schakalor och gamar underkastat sig do största faror och lideandon. Och nu reflekterade hon öfver denna lilla händelse, som syntes henne mycket lärorik, emedan den gaf henne en inblick i det afrikanska krigarolifvet, hvars yta hon eljest blott var i tillfälle att betrakta.