Dagens Nyheter – 19 november 1872, sida 1

Ännu några ord om högsta domstolen och dess utslag i målet angående riksdagsmånnavalet i Stockholm. Den, som med någon uppmärksamhet under de gistförflutna 10 åren följt högsta domstolens förhandlingar, har icke kunnåt undgå att finna, att lagskipningen i denna högsta instans stundom är behäftad med bristfällighet. Det vore också besynterligt, om en faktiskt alldeles okontrollerad myndighet alltid skulle väl bruka sin makt. Väl är enligt grundlagen högsta domstolen underkastad en dubbel ansvarighet, nemligen dels inför riksrätt, dels inför en af viksdagen vald opinionsnämd, men, såsom vi nedan skola visa, är det endast i vissa fall, som högsta domstolens ledamöter kunna ställas till ansvar inför riksrätt, och riksdagens opinionsnämd har, såvidt vi kunna erinra os8, aldrig begagnat sin makt. För öfrigt gör dess sammansättning densamma helt och hållet illusorisk. Offentlig kritik har högsta domstolen hitintills undgått, ty justitieombudsmannen Theorell, som utöfvader en sådan, förlorade genom domarekårens inflytande hos riksdagen sitt förtroendeuppdrag och blef ej omvald. Väl ha vi en juridisk tidskrift, men dess utgifvare är sjelf ledamot af högsta domstolen, och kamratskapet hindrar honom derföre att annorlunda än i den vänskapligaste ton stundom framkasta en eller annan oskyldig anmärkning. Den, som emellertid med någon uppmärksamhet läser justitierådet Naumanns tidskrift, skall lätt finna bekräftelse på vårt ofvan fällda omdöme öfver lagskipningen i högsta domstolen. Svårligen kan man dock finna ett mera påtagligt och för hvår och en fattligt bevis på sanningen af detta omdöme än i det nyligen meddelade utslaget angående riksdagsmannavalet i Stockholm. I detsamma förekommer följande märkliga yttrande: 4då af de i åberopade författning förekommande bestämmelser icke följer, att såsom vilkor för rättigheten att taga del i val af stadsfullmäktige skulle, utöfver hvad i 9 2 sägs, jemväl erfordras, att bevillning till staten efter andra artikeln bevillningsstadgan förut blifvit medlem af Stockholms kommun der påförd4 o. 8. vV. Herr justitierådet Rabe har till. och med ansett mnödigt att särskildt uttala att, efter hans omdöme, 6 2 i Stockholms kömmunalförordning ej berättigar till den slutsats, att Upåförd bevillning skulle utgöra vilkor för sjelfva rättigheten att i val af stadsfullmäktige deltaga, äfvensom att han ej funnit något särskildt stadgande, som lägger hinder i vägen derför, att enligt 9 2 röstberättigad medlem af kommunen, ändå att förut bevillning till staten efter 2:dra artikeln bevillhingsstadgan icke blifvit honom i Stockholm påförd, må i val af stadsfullmäktige taga del, äfven om ordalydelsen i 12 3 skulle kunna anses innefatta hinder att dervid tilldela sådan medlem af kommunen mer än en röst. Det är beklagligt att för pluraliteten af de bland högsta domstolens medlemmar, som deltagit i detta måls afgörande — hrr Qvensel, Rabe; Lagerstråle och von. Segebaden — den bestämmelse i gällande bevillningsförordning varit obekant, som stadgar, att bevillning för inkomst af kapital öller arbete icke eger rum, när den skattskyldiges samman