Dagens Nyheter – 19 november 1872, sida 1

-—-— OUT — — Hvad säger ni? Hela detta land är ju fullt af faror — här lurar döden öfverallt... — Hennes nåd reser med sin broder hertigen. För resten kan jag upplysa ör att fru Corona icke vet hvad fruktan vill säga. — Men... Den nya invändning, som han stodi begrepp att göra, dog på hans läppar. Hans blick föll på ett ansigte helt nära honom, hvilket för tillfälletbelystes af solen, ett ansigte, som han icke sett på tolf år, och som ifrån att nyss förut ha varit leende och sorglöst, plötsligt förändrades, bleknade och uttryckte en outsäglig ångest och fasa. Cecil sjelf rodnade och erfor en liflig rörelse; men denna var af en helt annan art än den andres; en innerlig ömhet utgjorde hufvudelementet deri. Under några sekunder stodo båda orörliga och tysta; derunder försiggick hos Cecil en inre strid, i hvilken, såsom vanligt, hans vilja segrade öfver hans känslor, och förande handen till mössan, gick hän ut med minen hosen soldat, som passerar en förnäm herre, svingadö sig upp i sadeln och. red sin väg. Han hade känt igen sin broder; men han hoppades att denne i honom sjelf endast sett en fransk jägare, som händelsevis hade mycken likhet med en för längesedan afliden, nära slägtinge. Samma ädelmod, som en ödesdiger natt tölf år förut dref honom att taga på sig det dryga ansvaret för ett brott, begånget af