Dagens Nyheter – 16 november 1872, sida 2

Sjdningsöfversigt. Med anledning af ett utfall i den faddriga Göteborgs-Posten mot Göteborgs Handelstidning (aftryckt i det heliga Allehanda för gårdagen) för ett dess yttrande om högsta domstolen, har Handelstidningen gifvit följande värdiga svar: i In dubiis pro rege — i oviss ; — yttrad on ova tall med reät utsedde Ir e 7 ar Göteborgs stads re-sungsmän, dr Öh. Bicketö, i det offentli om söMManträde, der han utvecklade sin -ppfattning af vissa politiska frågor. Och ingen ann, oss våterligen, i detta yttrande något för talaren nedsättande, Det uppstår en fråga — låt vara äfven af rättslig natur — vid den kommande riksdagen, hvilken är ganska svårlöst, och dr Dickson har ej kunnat bilda sig ett siikert omdöme derom. Han går med regeringen, sin grundsats trogen. Man ställer derefter på honom spörjsmålet: Hade ni dömt på samma sätt som nu, derest regeringen stått på andra sidan? — och dr D. svarar ganska lugnt: visserligen icke; jag hade äfven då gått med regeringen. Har denna fråga då vant för dr D. förolämpande? Har hon satt hans rättrådighet i tvifvel? Han måste sjelf i första rummet svara härpå nekande. I frågan om statsrådet Bergströms valbarhet till riksdagsman för Stockholms stad hafva äfven mycket förfarne rittslärde varit ganska vacklande, det är en känd sek, hvartill man kan sluta äfven af omröstningen inom högsta domstolen, dervid fyra röster stannat motire. (Hade ärendet förekommit på en annan division, skulle kanske flertalet, skritver man till oss från Stockholm, och dermed valets utgång, blifvit annorlunda.) Det fordras blott, att en enda at de fyra ledamöterna varit vacklande, så att skälen tör och mot hos honom vägt lika. In dubiist — i detta tvifvel — har han låtit, om icke förkärlek eller motvilja — dock sin politiska mening, eller hänsyn till svårigheterna af valets upphäfvande och den verkligen orättvisa vändning, som saken derned vunnit, bestämma sin röst. Är detta något orimligt? Eller är det icke fastmer något rent menskligt, och högsta domstolens ledamöter lära icke stå öfver hederliga menniskors mått i allmänhet. Man ihågkomme nemligen, att om de valsedar, som upptogo statsrådet Bergströms namn, blifvit underkända och ny rösträkning skolat afgöra valet, så hade mindretalets lista segrat. I sjelfva verket hade ju detta varit en stor orättvisa, ehuru man måst finna sig deri. likasom man fick göra det i Göteborg. Blir emelleriid icke detta en vigtig sak att lägga i mitt omdömes vågskål, uti ett sådant fall som det ifrågavarande, när de rättsliga skälen eljest synas mig väga någorlunda lika? Vi skulle alltså ingalunda tveka att inför högsta domstolens ledamöter, öga mot öga, upprepa frågan: Sägen, hade eder dom blifvit densamma, om I haft att afdöma t. ex. hr Julius Mankells valbarhet, under samma skattskrifningsoch taxerisgsomständigheter gom statsrålet Bergströms? Och vi skulle bedja dem svara på den frågan, med handen på hjertat. — Vi äro visse på, att endast den högdragna ofelbarheten skulle hafva afvisat en sådan tråga såsom för sig kränkande. Vi tro oss också ega någon känsla af rätt och heder och kunna dock tänka oss fall, då en sådan fråga skulle gifvit oss anledning till rätt allvarlig sjelfpröfning. Den som häri ser något nedsättande har icke känt en samvetsgrann mans strid med sig sjelf, när hans uppfattning drages mellan teoretiska skäl å ena och medkänela eller motvilja å andra sidan. Ju mera sublim en person i detta fall uppträder, såsom varande höjd öfver all slik tveksamhet, desto svagare torde han befinnas, när han sättes på prof. Det lärer vara bäst, att vi äfven här veta och känna, att vi äro mesniskor, vare sig vi sitta på tronen eller taburetien, vid domstolsbordet eller på riksdagsbänken. Men om sålunda på det vacklande omdömets våg man hade haft att lägga den hänsyn, som vi ofvan nämt och hvars vigt vi villigt uppskattat, och detta så högt som trots någon, så låg på andra sidan en sak att akta på, hvilken var icke mindre vigtig, utan fastmer tvärtom, och det skulle ej förundra oss, om den saken afgjort meningen hos en eller annan ledamot af mindretalet. Det skälet är: Svenska folkets orubbade förtroende till landets högsta domaremakt. Ett domslut mot statsrådet Bergström och dermed mot den utgång valet genom hans godkännande hade erhållit, skulle hafva ställt högsta domstolen så högt, att den forna aktningen för dess domslut blifvit en obegränsad vördnad. Hade man icke egt rätt att, in dubiis, lägga denna tanke i vågskålen? Jo, ovilkorligt. Engelsmannen säger, att när man måste vedervåga ett misstag, bör man göra det on the safe side, d. ä. på dena sida, der det minst skadar. The safe side hade här varit, enligt vår uppfattning, just den senast nämda. När man nu handlat i motsatt riktning, så har man, det är ett faktum, som endast den blinde eller kortsynte kan törneka, utsatt högsta domstolen för en misstanke, hvarifrån denna myndighet borde stå fri. OCzesars hustru får ej misstänkas. — Ja, just derför får Cesars hustru, med all sin dved icka bhlottställa sio. tv då blir