Dagens Nyheter – 16 november 1872, sida 2

SS UU vind blåste dem i ansigtet, och uppjagade väldiga sandmola kring dem, det skulle de aldrig kunnat förklara. Icke heller skulle de kunnat säga, huru de bröto sig igenom denna mur af eld och stål, samt huru de fortsatte färden i vild galopp, icke vetande om det var en eller tusen, som förföljde dem. Hade det varit dager, skulle de ha kunnat se en lång strimma af blod, som betecknade den väg der de ilat fram. Stormen tillväxte oupphörligt och mörkret blef ellt mera ogenomträngligt. Med samma förtviflade fart fortforo de att rida, ehuru de icke kunde se på en enda alvs afstånd framför gig. Sanden yrde omkring dem, nordanvinden tjöt, ingendera af dem såg eller hörde den andre, det var endast djurens instinkt som höll dem tillsammans. Det började redan dagas — ehuru ärnu knappast märkbart — då Cecils häst stannade af sig sjelf; hans ben darrade våldsamt och med knapp nöd hann ryttaren kasta sig ur sadeln, innan det stackars kreaturet nedsjönk tillintetgjordt till marken. — Massena har stupat; han kan inte gå et: enda steg längre, yitrade Cecil. Tror ni att de förfölja oss ännu? Han fick intet svar. Han arsträngde sina ögon för att kunna genomskåda dunklet; men han urskiljde intet. Han talade högre än nyss, men ändock svarade honom ingen, Då uppgaf han ett ljudligt