Dagens Nyheter – 16 november 1872, sida 2

rep, som måste ha hörts vida omkring, men när det förklingat, rådde åter samma djupa tystnad. En häftig oro uppstod hos honom. Huru hade han förlorat sin kamrat? Han förstod, att de antingen måste befinna sig på långt afstånd från hvarandra, eftersom hans rop blifvit obemärkt, eller ock — han bäfvade för att tänka sig det andra alternativet. Hans häst låg utsträckt framför honom på marken, maktlös och kämpande med döden. Intet ljud hvarken af vän eller fiende lät höra sig. Tanken på att han var ensam, att han kenske för alltid förlorat sin bäste vän, slog honom i detta ögonblick och framkallade en smärtsam tröstlöshet i hans eljest så modiga sinne. Utan att förlora en sekund, begaf han sig tillbaka åt det håll, hvarifrån han kommit, lemnande den döende gångaren åt sitt öde. Länge fortfor han att gå på måfå, glömsk af att han sålunda riskerade att falla i förföljarnes våld. Blutligen fick han se en mörk, oredig skugga, som, då han nalkades, befanns vara en häst, hvilken stod likagom vaktande en på marken liggaude menniskokropp. I nästa ögonblick låg han på knä bredvid den fallne. — Min Gud! Är ri sårad? frågade han. Och Rakes välbekanta stämma svarade med detta uttryck af en innerlig hängifvenhet,