Dagens Nyheter – 5 november 1872, sida 2

RV ningar, men en så mördande strid som den här nyss utkämpade hade hon aldrig sett. De döda räknades i tusental. Fransmän och araber lågo om hvarandra i alla möjliga ställ ningar; flerstädes sågos två fiender omfamna hvarandra; de hade i sin förbittring öfvergifvit det vanliga stridssättet, rusat på hvarenåra som ilskna värgar och under den uppkommande brottningen tillfogat hvarandra döden. Att hatet och raseriet denna gång varit större än vanligt bevisades, bland annat, deraf att man upptäckte jemförelsevis få sårade; de allra flesta af dem som betäckte slagfältet voro döda. — Har han stupat? tönkte Cigarette, under det hon gick omkring, betraktande de orörliga kropparne. Och hon kände sitt hjerta beklämdt; en farhåga, gom smärtade hende och som hon aldrig förr erfarit, kom hennes hand att darra för hvar gång hon vände upp ett gömdt an sigte, för att se hvem det i lifstiden tillhört. — Nåja, om han också är död — hvad gör det? sade hon vidare till sig sjelf, harmsen öfver att förmärka hos sig denna svaghet. Det gör ju mig ingenting. Jag hatar honom — den kalle aristokraten! Det borde till och med glädja mig att få se honom ligga här. Men oaktadt sitt Chat, kunde hon icke förjaga detta febsraktiga hopp, denna pinsamma fruktan, gom ömsevis bemäktigade sig hennes sinne, under det hon letade bland liken.