Dagens Nyheter – 5 november 1872, sida 2

— Åh! stackars Picpon! utbrast hon rörd, när hon slutligen kom till det ställe, der den unge jägaren låg och strök de svarta lockarng ur hans panna. Hela hans kropp vär söndertrampad af hästarne och företedde derför en ohygglig axblick, men ansigtet var fortfarande oskadadt och minen, som stelnat i döden, vittnade om lugn och ett gladt mod. Hyn var gråblek, men de stora svarta ögonen, som under hela hans lefnad varit så lifliga, så själfulla, så gnistrande, hade icke tillslutit sig; man såg dem nu likasom förr, och de tycktes uttrycka en innerlig välvilja, en obeskriflig tacksamhet — det var zom återspeglade de ännu en själ, Picpons själ, hvilken blifvit försummad och lemnad åt sig sjelf att fritt röra sig mellan det onda och det goda, och som dock, trots allt sitt mörker, all sin okunnighet, utan något slags ledning kommit derhän, att den förstod att älska och att uppoffra Big. Cigarette tryckte tillhopa hans ögonlock med mild band och nickade farväl åt den aflinde. I hennes tanke kunde intet öde vara skönare, mera ärofullt och eftersträfvansvärdt än hans — han bade ju fått dö för Frankrike. Det var här hon sett Cecil vid sin ankomst till valplatsen. Hon fortfor att söka. Snart fick hon höra en hund jemra sig i närheten. Hon vände sig om och varseblef på något afstånd jägareregementets lilla pudel, sittande på en hög stapel af lik och höjande sina små