Dagens Nyheter – 4 november 1872, sida 1

henne, skrattade och grätö, kysste hennes fötter, hennes rensgel, hennes uttröttade sto, samt under Jjudliga hurrarop lyftade henne ur sadeln, hvarefter de fyra längsta och starkaste bland dem buro henne på sina axl:r fram till den ende officer af högre rang, som öfverlefvat dagens fasor, en af zaavernas bataljonschefer. Denne, en allvarlig veteran med nobelt utseende, blottade sitt hufvud och bugade sig för henne, såsom hofmän buga sig för en drottning. — Mademoiselle, ni har räddat Frankrikes ära, sade han. I Frankrikes namn tackar jag er! Heta tårar runno ur Cigarettes klara ögon — tårar af glädje, tårar af stolthet. Hon var blott ett barn ännu i många afseenden, och Frankrikes namn rörde henne, likasom andra barn röras af sina mödrars namn. — Ack, jag har ingenting gjort! svarade hon hastigt. Jag har endast ridit snabbt. Ett entusiastiskt hurrarop, uppgifvet af soldaterna, som hörde henne, vederlade hennes ord. Alla höllo af henne för hvad hon gjort, och de värderade henne ännu högre, emedan hon sjelf icke syntes göra anspråk på någon tacksamhet. — Den kejserliga regeringen skall tänka annorlunda, yttrade zuavmajoren. Säg mig, min vän, huru bar ni er åt, för att göra oss denna stora tjenst?