Dagens Nyheter – 4 november 1872, sida 1

NEW RR Jägarne svarade honom med ett ljudligt härskri, förfärligt såsom lejonets rytande i nattens mörker, men icke desto mindre glädjefullt, jublande. De voro nu alla beredda att dö, de ville dö, men dyrt ämnade de sälja sina lif. Kampen fortsattes — en vild, hänsynslös, gräslig kamp; fransmännen slogos såsom endast de kunna slåss, hvilka öfvergifvit hoppet om att komma undan med lifvet. Arabernas anförare, på hvilken detta hjeltemod imponerade i högsta grad, ehuru det syntes vara helt och hållet utan ändamål, ropade på sitt språk med hög stämma till Cecil: — I ären stora krigare; gifven eder nu, och vi skola skona era lif, fastän I hafven gjort oss mycket ondt! NY — On meurt, on ne 8e rend pas!) lydde fransmännens svar. ; Och för hvarje ögonblick skördade döden nya offer. Redan nalkades den stund, då af hela sqvadronen icke en enda man skulle finnas qvar. Mon nu hördes plötsligt öfver hela fältet. en klingande röst, som ropade: — Framåt! Framåt! Och en annan stämma skrek: — Tue, tue, tue! Oaktadt skotten, stridslarmet, vapenbraket, ) Man dör — men man gifver sig icke.