Dagens Nyheter – 4 november 1872, sida 1

då vapnet svängdes i luften, kastade sig en af Cecils kamrater fram mellan honom och den som stod i begrepp att tillfoga honom döden, och denne kamrat fick i stället mottaga det förkrossande hugget. Det var Picpon. Han nedföll genast ur sadeln, under det att blodet strömmade ur hans sår. Och härvid mumlade han leende: — Picpon har icke glömt... Cecil såg med fasa en ursinnig häst trampa på hans kropp, men ännu då blickade Picpon -. på honom, och i hans ögon, öfver hvilka dödens dimmor redan utbredde sig, låg ett obeskrifligt uttryck af kärlek, tacksamhet och glädje. Men det gick icke an för Cecil att egna honom ens några sekunders uppmärksamhet. Han måste fortsätta den förtviflade kampen, fastän öfvertygad att han sjelf förr eller sednare skulle gela f. d. gaminens öde. För hvarje minut som gick stupade en eller annan af de återstående jägarne. Visserligen föllo ännu flera araber, men det var en klen tröst för fransmännen, ty denna gång voro de förra vidt öfverlägsna i antal. fE Ännu lefde Cecil. ;. Då han såg att hans afsigt att genombryta den fiendtliga styrkan ovilkorligen måste stranda, fattade han raskt sitt beslut — ett beslut, värdigt en hjelte. — Vi äro Böner af det gamla gardets män, ropade han; Påväl, må vi dö som de!