Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 2

insigtsfulle regissörens goda minne. Desslikes bör Leporello under första numrets ritornell sitta slumranda på en bänk, till dess sången börjar. — 1 sextetten får han ej aftaga masken förröa precist vid sista noten af sitt solo; l!armonien markerar detta. Fru Strandberg är samma Zerlina som hon alltid varit, och dermed är mycket sagdt. Endast den lilla koloratursnärten i första arian vill ej lyckas riktigt; den skulle dock gå ypperligt, blott den med något mera lugn togs i angrepp och d:rjemte accentuerades litet mera. Fröken A. Jacobsson ejöng Donna Elvira ganska berömvärdt: ren intonation och varmt uttryck. Blott något mera rytmisk fasthet i masktrion; måhända ock på ännu ett par ställen. Hr Lundvik, den nye Don Pedro, tycks lofva godt: utmärkt stämma och fördelaktig figur. Denna gång var dock stämman något besvärad af indisposition och han sjelf af rädsla, hvilket är vanligt och förklarligt. Man sjöng och spelade denna afton i allmänhet med mycken värma, och det är alltid hufvudsaken. Odaliskerna i sista finalet borde icke förjagats. Desto mera tillstyrka vi deras åtorkomst och äfven deras dans till taffelmusiken, som Mozart sjelf uttryckligen föreskrifvit detta. I andra aktens final borde dörren till sidorummet, der Zerlina befinner sig, vera synlig, och äfven dess uppsprängande försiggå i synlig måtto. Mången skall eljest befiona sig i okunnighet om de lokala omständigheterna vid denna scen. En glädjenyhet är att kapellmästaren bannlyst basunerna ur de nummer, der de icke borde finnas. Slutligen må erinras att Don Juan i första finalets slut icko bör skynda ut och med värjan bana sig en väg genom folkhopen. Denna bör vika åt sidorna, och Don Juan gå ut med fasta eteg, med högburet hufvud. Som sagdt: det sataniska har ock sitt majestät.