Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 2

Hung operam Don Juan, Don Juan, rolen nemligen, befinner sig ständigt på flyttbar fot, hvilket lärer komma, deraf att ingen fullkomligt mäktar fylla denna den svåraste af alla roler. Den ene är för fin, den andre är för grof, en kan icke tillräckligt maskera sin ärliga natur, o.s.v. (Detta är, i parentes sagdt, en allmän reflexion utan någon viss hänsyftning.) Denna gång var det hr Arlberg, hvilken redan förut försökt sig såsom den ryktbare rovån. Don Juan är Faust och Mefisto i en person och förenar hos sig både mensklig och diabolisk natur; den senare utgör grundtonen, och derför bör ett dystert allvar öfverallt genomlysa; ty humorn saknar han. Denna grundstämning skall ock bevara det frivola väsendet från att falla i det hvardagligt slyngelaktiga, det öfvermodiga — från att sjunka till det oförskämda, hvilket eljest så lätt inträffar. Det sataniska har ock sitt majestät; dess stämpel. måste från denna gestalt vara oskiljaktig, och icke heller får en dermed förenad ton och hållniog af kastiliansk grandezza någonsin lemna honom, Blott i denna uppfattning kan en träffande bild af Don Juan i enhet framställas. Från denna synpunkt bör ock en Don Juäns-representant bedömas. Scenisk rutin och musikalisk uppfattning felas icke hr A.; den högre specifika uppgiften löser han väl icke fullkomligt, men dock lyckligare än de festa före honom. Det demoniska elementet fasthåller han väl ej öfverallt, men låter det dock stundom ganska karakteristiskt framträda i mimik och väsende, förnämligast i första och sista scenerna. Mindre markerar han grandezzan, hvilken dock specielt borde framträda t. ex. i helsningen till de inträdazde maskerna, i menuetten m. m., och äfven i duetten med Zerlina, som i allmänhet sällan uppfattats riktigt. Hr A. undvek här med riktig takt såväl den lättfärdiga som den alltför djerfva tonen; i stället gaf han detta moment ett ömt uttryck, hvilket dock ej heller är det rätta: för sådana stämningar hade Mozart helt andra toner. Det är genom ett aristokratiskt nedlåtande väsende som magnificon imponerar på och smickrar den enkla landtflickan — och sedan (i allegrot) anslår han en finare tor. Musiken antyder det bestämdt. Men den enfaldiga gamla öfversättningen, som här användeg, passar icke alls till dsatta moment. — Champagne-rondop, serenaden och arian gör hr A. förträffligt samt utmärker sig äfven i qvartetten, trion, sista finalet, m. m.;i vissa ensembler var stämman dock något svag. I allmänhet betecknas hars spel och mimik genom liflighet och tekt, med oftast lycklig frasering, undantagande ett visst mindre tacksamt portamento-man6r, det han stundom acbringar. Hr A. använder s. k. mörk timbre, hvilket visst är godt ech väl; men hvarför uteslutande? Mäånne ej äfven den klara vid vissa tillfällen skulle göra sig väl och tillika bereda omvexling? Hr A:s Don Juan är i det hela en ganska vacker prestation, som hufvudsskligen endast behöfver en bestämdare markering af grunddragen för att komma det rätta nära. Fru Stenhammar ger en vacker och ädel, om ock ej bestämdare individualiserad bild af Donna Anna, i det hela som i det enskildta. Med den stora scenen i 2:dra akten inlägger hon mycken ärs, och äfven den derpå följande hämdarian ger hon med en energi, som man måhända ej väntat af henne. Likaså arian i sista akten, helst dess första del, som så väl egnar sig för fru 9S:s rena och ädla stil. Men icke bör Don Ottavio stå i fonden gom en blott cavaliere servente, och Donna Anna konsertmessigt vända sig till publiken. Denna sång, i sig sjelf herrlig, vinner , ytterligare i uttryck och betydelse, när den riktas till ett bestämdt föremål. Hr Janzon, en med rätta omtyckt Leporello, förenar dramatiskt lif med ett lyckligt användande af goda röstmedel. Men hvem kan ha gjort den hufvudlösa textförändringen i slutet af hans första aria, som förderfvar den avicka udden både i ord och