Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 2

stort virrvarr. Arabernas båda flyglar, gom jögarne i anseende till sin fåtalighet icke kunde anfalla, ryckte fram från ömse sidor för att möta zuavernas bajonetter. Kavalleriet var sålunda enart omringadt af centerns öfverväldigande massor, och likaså syntes flyglarna helt och hållet omsiuta zuaverna och tiraljörerna, likasom dimman omsluter boskapen, som rör sig derinom. Det var icke en batalj; det var en förfärlig gsammangyttring af menniskor och djur. Här märktes ingenting, som påminde om de moderna slagtniovgarne, der allt afgöres genom ett slags artilleriduell och segern vanligen tillfaller den part, som har att förfoga öfver de bästa kanonerna, utan det var en strid, der det kämpades man mot man och bröst mot bröst, en äkta homerisk strid med spjut och gvärd. g För en enda gång fingo nu öknens barn hämnas för allt hvad de lidit i följd af sina flenders öfverlägsenhet i antal, hvilken städse underhållits genom de oupphörliga förstärkningar, som kejsardömet skickade sin afrikanska armå. Emellertid uppgick solen, belysande det blodiga skådespelet. Men rök och dam undanskymde henne för de stridande, rom dock nu kunde någorlunda tydligt urskilja hvarandra. Man såg här mörka beduinansigten, hvitskäggiga sheikor, röda burnous, blänkande tunesiska musköter, stridsyxor med glänsande