Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 1

mot klippa, när jägarne, som knsppt hunnit upp i sadeln, störtade framåt för att skydda infanteriet och sjelfva mottaga det första och våldsammaste anfallet. Ur rattens dunkla hålor syntes en väpnad msssa plötsligt ha uppstått, För ett par ögonblick sedan hade fransmännen sofvit trygga; och nu hade de framför och omkring sig tusenden och åter nya tusender, som de icke kunde räkna och som de endast otydligt kunde urskilja, tack vare sandmolnet, hvilket väsentligen bidrog till att göra denna väldiga bär ännu större, ännu farligare, ännu mera majestätisk. Den arabiska linien utsträckte sig åt båda hållen allt längre, ju mera man bemödade sig att öfverskåda densamma; den syntes ändlös. Jägarnes linie var vida underlägsen i längd; de utgjorde blott en enda eqvadron, de hade med nätt nöd hunnit kasta sig upp i sadlarne, de visste blott att fienden var öfver dem, och de hude ingen annan tanke än att bälla sina sablar riktigt fast i handen och slåss så länge de kunde röra sina armar. Med all fransk elan störtade de framåt, i afsigt att spränga denna mångdubbla kedja af öknens ryttare; härarne möttes — och fruktansvärd var den kamp, som uppstod. Hästarne stegrade sig och slogo sina hofvar mot hvarandras bröst, och de beto och gleto hvarandera i manarne, under det stt deras ryttare föllo döda till marken. Fransmän och araber voro blandade om hvarandra i ett enda