Dagens Nyheter – 2 november 1872, sida 1

i Diplomatiska handlingar rörande den danska frågan. Vi skola ytterligare meddela åtskilliga yttranden af regeringarne öfver de mot Danmark mest vänskapligt sinnade makter för att visa, att då hr Björnstjerne Björnson och andra ansett det icke vara alldeles opåkalladt från tyskarnes sida att fordra någon säkerhet för att de tyska inbyggarne i Nordslesvig icke blifva orättvist behandlade om de åter komma under Danmarks välde, så stå de icke ensamme om denna mening och sakna ej alldeles skäl för densamma. Englands utrikesminister säger i depeschen af den 19 april 1861: Det är för oss icke möjligt att säga, att konungen af Danmark uppfyllt sina löften i afseende å hertigdömet Slesvigs organisation. Om ock detta bokstafligen må vara sant, kunna dock dessa löften till deras andemening näppeligen sägas hafva blifvit uppfyllda. I en annan depesch, af den 8 mej 1861, till engelska ministern i Stockholm säger lord Russel: COm Danmarks farhågor (att Tyskland skall tvinga sig till en obehörig makt öfver Slesvig) icke sakna skäl, så eger Tyskland å sin sida icke mindre grundade farhågor. Konungens af Danmark löften med afseende å Slesvigs tyska invånare bafva icke, försäkras det, -blifvit bragta till verkställighet af hans ministrar och deras agenter. Personer af tyskt ursprung hafva aldrig, säges det, blifvit behandlade lika med deras grannar af dansk härkomst. Det befaras vidare, att om Holsteins angeligenheter blifva ordnade, skall Slesvig, trots högtidliga Ilöften, blifva införlifvadt med Danmark, till stort men för Slesvigs tyska bebyggare och till stor skymf för Tysklands heder och anseende. Om, såsom hennes maj:ts regering tror, dessa olika farhågor både ega skäl för sig och utöfva ett stort inflytande öfver passionerna såväl i Tyskland som i Danmark, måste Slesvig såväl som Holstein inbegripas i hvarje anordning, sor är afsedd att blifva varaktig. I en depesch (äfvenledes till engelska ministern i Stockholm) af den 15 januari 1862 återkommer storbritanniska utrikesministern vidlyftigare till samma ämne: SDen visentliga skilnad emellan de tyska hertigdömena och det danska hertigdömet eger rum, att de tyska hertigdömena lyda under tyska förbundets omedelbara domsrätt. Tyeka förbundesdagen kan i afseende å dem utfärda sina beslut i kraft af sina egna lagar och verkställa dessa beslut på grund at sin egen myndighet, under det att det danska hertigdömet icke utgör rågon del af förbundet och måste bebandlas endast som en del af ett europeiskt konungarike. Men likasom denna skilnad icke kan förnekas, är det också sannt att konungen af Danmark år 1852 gaf Preussen och Österrikes regeringar vissa löften i afseende å Slesvig, samt att, i följd af dessa löften, Preussen och Österrike förmådde tyska förbundsdagen att åtnöjas med de anordningar, som vidtogos år 1852, och att öfvergå från ewt krigstillstånd till ett tillstånd af fred. Hennes m:ts regering skulle lika med Sveriges regering hafva önskat att preussiska regeringen visat sig villig att, med anledning af Danmarks inbjudning, träffa en öfverenskommelse rörande de två punkter, som angå de tyska hertigdömena, och att den undantagit frågan om Slesvig för att göras till föremål för en särskild underhandling. Den tyska förbundsdagen skulle då blifvit tillfredsställd, och den betydliga svårighet, som ligger i vägen för en slutlig uppgörelse, hade blifvit undanröjd. Men då preussiska regeringen påstår, att den alltsedan 1852 blifvit sviken i sina förhoppningar i afseende å uppfyllandet af 1852 års löften; att Slesvigs tyska invånare sedermera allt hittills lidit årskilligt förtryck; och att ett ordnande af frågan om de tyska hertigdömena skulle aflägsna, om icke hel: och kållet omintetgöra, hoppet att konungen af Danmark skulle fullständigt och på ett med hederns fordringar öfverensstämmande sätt uppfylla sina löften i afseende på Slesvig, så är hennes m:ts regering icke i tillfälle att UR TOR TKR NT RET MORAL PRINT PT PSTN TATA RT NPT FRE FUN bv TREE