Dagens Nyheter – 1 november 1872, sida 1

men inför danska regeringens fasta beslut att ej beträda denna väg hafva vi måst vika; och vi hafva inskränkt oss till att, då andra vänskapliga makter yrkade att Holsteins ständer måtte erhålla rätt att votera detta hertigdömes andeli anslagen till de för hela monarkien gemensamma utgifterna, förena oss med dem. — af den orsak, att denna punkt syntes oss ett oeftergifligt vilkor för möjligheten af ett antagande. I en annan depesch, af den 29 mars samma år, till svenesk-norske ministern i London, grefve von Platen, framlägger grefve Manderström, för att engelska regeringen underställas, ett förslag till lösning af den dansk-tyska tvisten. Andra punkten af detta förslag innehåller: Då konusgen af Danmark uppfyllt sina löften i hvad angår hertigdömet Slesvigs organisation, skulle de makter, som undertecknat Londonprotokollet af år 1852, uttäråa en deklaration, hvarigenom detta faktum, erkändes och Danmark för framtiden betryggades emot hvarje inblandning från Tysklands sida i detta hertigdömes angelägenheter. I motiverna för denna punkt heter det: Det skäl, man anfört för Tysklands inblandning i hertigdömet Slesvigs inre angelägenheter, har alltid varit det olika sätt, hvarpå danska regeringen behandlat sina danska och sina tyska undersåter. Vi vilja icke förneka att dessa klagomål, ehuru behäftade med öfverdrifter, synts oss icke sakna all grund. Men om danskaregeriogen, hvars liberala grundsatser äro allmint erkända, icke trott sig kunna åt tyska språket samt åt gudstjensten och undervisningen på detta språk, medgifva em obegränsad frihet, kan vil skälet dertill hafva varit annat än farhågan att se germanismens utsträckning tjena till driffjeder och medel för Tysklands territoriella inkräktningar? . Om dessa en gång för alla hämmas på det sätt som blifvit föreslaget, skulle denna farhåga förlörå, jemte grunden för sin tillvaro, allt skäl till praktisk tillämpning, och vi betvifla alldeles icke att de makter, som understödja ett sådant sakernas ordnande, lätteligen skulle kunna af danska regeringen utverka en försäkran att åt dem ,af dess undersåter,som 0 af germaniskt ursprung och som tala tyska språket, medgifva friheter af den. mest vidsträckta omfattnivg och som öfverensstämde med dem, hvaraf hertigdömets danska invånare redan äro i åtnjutande. (Man ser att svensk-norska regeringen redan då; ansåg sådana garantier för tyskarne i Slesvig nödiga, som preussiska regeringen för ett par år sedan fordrade såsom vilkor för omröstnings anställande.i norra, Slesvig och som Björnstjerne Björnson i dessa dagar tyckts jemväl. erkänna för behöfliga.) I en ny depesch, af den 12 maj 1861, meddelar svenske utrikesministern sändebubudet i London, grefve von Platen, att han genom storbritanniska ministern i Stockholm, hr Jermingham, erhållit engelska utrikesministerns svar å sitt förslag till lösning af dansk-tyska tvisten. Med hänseende till andra punktenX, skrifver grefve Manderström, kan lord Russell ej medgifva att korungens af Danmark löften, i hvad de röra organisationen af HBlesvig, blifvit fullständigt satta i verket och uppfyllda, åtminstone om man tager i betraktande de syfterål, de böra afse4. Och till bemötande häraf erinrar grefve Manderström att han just i sin depesch af den 29 mars hade uppställt Csåsom vilkor för den garanti, makterna skulle komma att afgifva (för hertigdömenas neutralitet), att innan densamma afgåfves, de skulle af konungen af Danmark utverka bans medgifvande till de institutioner och friheter, som de: olika nationaliteterna iSlesvig hafva rättighet att fordra. I ett märkligt memorandum af den 29 maj 1861, med ett förslag till danska statens ordnande, föranledt af engelska utrikesministerns förut afgifna -kontraförslag, yttrar