Dagens Nyheter – 29 oktober 1872, sida 1

SENARES RENEE TRO ONS tare här i Östergötland, men jag har bland dem icke träffat en enda östgöte. BSmålänningar, skaraborgare och vermlänningar är de feste. Jernvägsarbetaren har vanligen icke det bästa anseende bland den bofasta landtbefolkningen. Detta karakteriseras klart af det binamn han fått. Han kallas Xrallbuse4. Sanningen att säga, har han icke heller gjort mycket för att vinna ett annat bedömande, och han gör, tyvärr, ännt i dag icke stora ansträngningar för att åter erhålla det anseende han förlorat. Oberörd af den återhållande makt, som familjband och hemkänsla alltid utöfva, känner han sig blott som en länk i ett kamratskap, der regellösheten kan sägas vara lag. Han syns sällan i kyrkan eller på vägen dit och visar i allmänhet icke något behof af ett lugnt lifs vederqvickelse eller af intellektuel sysselsättning och andlig odlipg. Desto allmännare förekommer han på krogen, kring ölståndet, i dansstugan, vid spelbordet. På dessa ställen för han högt språk och uppträder som öfversittare, ty han har golt om pengar — och tillgången på mynt väcker hos honom icke en tanke på framtid och ålderdom, sjukdom och skröplighet, då ingenting mer kan förtjenas, utan öfvermod och begär att lefva ett frankt lif för ögonblicket. Detta är ett allmänt framträdande karaktersdrag hos jernvägsarbetaren. Ofta hör man visserligen talas om, att jernvägsarbetare göra sig skyldiga till våldsamheter och sådana förseelser, för hvilka lagen stadgar straff; men när man blifvit bekant med det sätt, på hvilket dessa arbetare lefva — ett, som nyss antyddes, svirande och regellöst lif; der den största vildhjernan.hbar det bästa anseendet och derför utöfvar största infytandet — deras fullkomliga frihet från alla återhållande band, till och med från arbetsbefälet, som endast har omsorg om att det öfverenskomna arbetet blir verkstäldt och hvars enda disciplinariska åtgärder bestå — och måhända endast kunna bestå — deri, att afskeda en arbetare, som förgått sig på ett eller annat sätt, hvilket straff tages lätt och saknar hvarje uppfostrande och förbättrande element -— känner man detta, så måste man ganrerligen förvåna Big öfver att ej grofva oordningar oftare förekomma. Hvad nu jernvägsarbetarnes misshushållning beträffar, så är vidden af densamma lätt insedd, när jag nämner, att vid statsbanan-här! dagsförtjensten öfver hufvud räknas till 3 rdr och vid Halsbergs—Mjölbybanan till 2 rår 67 öre. Många förtjena genom ingångna ackorder mer, men merendels lärer dagspenningen icke understiga nyss angifna belopp. För en rdr om dagen kan arbetaren lätt inackordera sig till säng och bord, och för den summan kan han ock, med någon omtanke, anordna egen hushållning, om han föredrar sådan, Han har sålunda resp. 2 rdr eller I rdr 67 öre pr dag öfver. Till kläder och nödvändiga tillfällighetsbehof åtgår naturligtvis en del, men största parten återstår dock, om viljan är god, till sparkassa. Det är doc sällsynt att några besparingar göras; — Man träffär icke en bland tjugo som tänker på framtiden.4 Jag har uppgiften från en jernvägsarbetare, hvilken är en af de få, som insett det klandervärda i kamraternas lif och! AVR SVE Er TD RET Er KR TE rn NAT INGER a TR RER tg lr bal RNE PNG a SE