Dagens Nyheter – 29 oktober 1872, sida 1

först nu, sedan han stått inför denna sköna qvinna, han kunde mäta hela vidden och djupet af. den afgrund, i hvilken han blifvit störtad. Å Dessa blå, stolta, själfulla ögon! Hvarför hade de blickat på honom? Han hade hittills varit temligen nöjd med sin lott; under många år hade han småningom gjort sig förtrogen med tanken på att lefva och dö såsom fransk soldat, ooh han hade. lyckats glömma, att han någonsin varit i en annan ställning. MHvarför hade då ödet fört henne i hans väg, henne, Bom med en enda blick, med ett enda bjertligt leende förmått tillintetgöra resultatet af så mången våldsam inre strid och störa den sinnesro, som det kostat honom gå mycken möda och sjelfförsakelse att tillkämpa sig? Hon hade kommit för att tillskynda honom smärta, för stt rubba hans öfvertygelse, väckå söfda begär i hanssinne och försvaga hans beslutsamhet, såsom qvinnor oftast göra med män. Var icke lifvet här hårdt nog ändå, eftersom det skulle ytterligare förbittras genom henne? — Om jag hade mitt arf! tänkte han, i det: han lade mejselnifrån sig och blickade öfver det dystra kasernrummet. Derpå smålog han åt sig sjelf, för det han kunde vara nog narraktig att drömma om hvad som var en ren omöjlighet. — Jag skall aldrig mera få se henne, tänkte han vidare. Om jag ej aktar mig för