Dagens Nyheter – 29 oktober 1872, sida 1

OMS nn bekommit samma dag, och å hvars titelblad prunkade: ätten Corona d Amagiies vapen, hvarunder lästes en smickrande dedikation i guld: skrift. Poemerna voro ganska bra hopsatta, men de förmådde ej fängsla hennes uppmärksamhet; ty knappt hade hon genomläst några rader, förrän hennes ögon sökte och funno de af Cecil tillverkade schackpjeserna. — En sådan man som han begrafven bland denna råa armåa lader! mumlade hon. Hvilket olyckligt öde har bragt honom i en slik belägenhet? Motgångar, icke ett dåligt uppförande, derom är jag säker. Jag undrar, om Lyon kan taga reda på den saken. :Atminstone skall han försöka. — Er jägare ger ut som en pring, min käraste vän, yttrade en röst bakom henne. — En tvetydig komplimang! Han ser bättre ut än de flesta prinsar, svarade hertiginnan Corona, i det hon kastade en hastig blick på sin gäst och reskamrat, markisinnan de Benardigre, hvilken nyss inträdt i rummet: — Ja, verkligen. Jag såg honom, när han gick härifrån, och han helsade på mig, som om han varit en hofraan af den äkta sorten. Hvarför kom han hit? Venetia Corona pekade på mnapoleondorerna och omtalade med nägra få ord korporalens ärende. — Ah! Han har varit en gentleman, derom kan ingen tvifla. Det är många sådana som söka anställning vid vår afrikanska armö,