Dagens Nyheter – 24 oktober 1872, sida 1

synden ingifver? Månad efter månad fortsatteg min målning, och min kärlek tillväxte derunder oupphörligt. Hon visste, att aldrig skulle en konstnär kunna återgifva hennes skönhet på duken såsom den, hvilken för att få dagligen njuta af dess anblick, sålt sin själ. Jag lefde i Paradiset; jag var drucken och jag målade med en hänförelse, som icke kunde annat än gifva det lyckligaste resultat. Jag tror, att till och med hon sjelf var nöjd, hon, som i sitt höga mod ansåg sig öfverglänsa hvarje annan dödlig. Nåväl, hör nu hvilken belöning jag fick. BSedan porträttet väl blifvit färdigt, ändrade hon genasttycke! Jag behagade henne ej längre såsom förr. En liten vresighet, ett liknöjdt skratt, ett slag på kinden med hennes solfjäder — kunde jag inte då förstå hvad hon menade? Eller var jag kanske ett barn? Måste hon afvisa mig ännu tydligare, för att jag skulle begripa att jag nu borde lemna plats för andra?... Ja, hon måste det verkligen. Jag kunde icke tro på min förfärliga olycka, förrän slutligen hennes lakej hånskrattande upplyste mig, att hon icke vidare var hemma för mig och att hon undanbad sig mina besök: Hvad skulle jag väl taga mig lill? Jag var tillintetgjord... Jag hade icke anat, huru grymma en förnäm dams nycker kunna vara; jag var ännu en oskyldig yngling. Hon hade dödat mig; hon hade förqväft mitt snille; hon hade förvandlat