Dagens Nyheter – 12 oktober 1872, sida 1

detta skjutes undan af den osynliga handen, träder Herren fram och betygar: Jag är et. Allramest gäller detta, när den, som faller för dödens lia, sjelf står på höjden af mensklig makt och storhet och birlighet. Ju rikare de timliga hjelpmedel och redskap äro, som i lydnad ställa sig till hans tjenst, desto större, desto skarpare, desto underbarare visar sig, när döden kommer, motsatsen mellan den menskliga makten å ena sidan och den menskliga vanmakten å den andra. Och ju mera omfattande det menskligt etora är, som sålunda faller tillsamman i sitt intet, desto väldigare ljuder deröfver den Allsmiktiges stämma: Jag allena är et. Måtte vi, mine åhörare, låta öppna våra öron till att rätt höra den röst, som så ljuder till oss! Måtte vi låta öppöa våra ögon till att rätt uppfatta, hvad Herren nu vill låta oss se! Måtlte vi icke stanna vid de närmaste, de tillfälliga, de synliga orsakerna till hvad som timat, utan i tron gå tillbaka till den högsta och osynliga, men sjelf i evig visdom och kärlek seende makten! Derföre att vi så ofta lemna denna makt ur räkningen, derför missräkna vi oss ock ofta så svårligen, derför hafva vi så svårt att finna oss till rätta med, så svårt att i undergifvenhet mottaga hvad oss vederfares, då deremot allt blifver oss klart och godt, när vi bloit taga det ef den eviga rättfärdighetens och barmhertighetens händer. O, så må vi då låta lära oss att oafiåtligen akta på Herrans hand! Oeh såsom vi se Hans verk i det ljufliga, som oss beskärts, i den ordning, som at lagen blifvit i vårt land byggd, i den framgång, vi rönt, i det välstånd, som bland oss blomstrat, så må vi ock af Herren taga det bittra emot, som 0se tillsändes, och gåledes äfven inför den till utseendet mörka, dystra skickelse, som nu i stilla allvar vandrar os8 förbi, böja oss i ödmjuk tillbedjan och i trons tillförsigt bekänna: Herren äret. Men Herren vill vid vår konungs graf icke blott visa oss, att hvad oss nu vederfarits är Hans verk, utan Han vill ock säga oss, hvad detta Hans verk, enligt Hans afsigt, för oss innebär och åsyftar, Och dervid lägger Han främst på våra hjertan ett bestraffanda ord, ett ord, som betygar, att det, som blifvit oss tillskickadt, innebären tuktan af Hans rättfärdighet, hvilken vill väcka oss till besinning, till syndabekännelse och bön. Jag kon slå; och ingen är, som utur min hand kan fria: så lyder Herrens ord till oss i denna stund. Och skulle vi ej känna och märka, att det är ett tuktans slag, hvarmed Herren oss nu hemsöker? Ölver allt, der förgängelsen går fram i menskligheten, der tränger eig ju den gamla domen oemotståndligt in i hvarje icke förhiärdad själ: för syndens skull är döden kommen i verlden. Ty öfver allt, der döden kommer oss bära, der är det icke blott en yttre tilldragelse, som Herren låter tima, utan der kommer Herren gjelf och handlar med vår innersta menniska, med vår innersta personlighet, der ställer Han oss på ett alldeles särskildt inträngande sätt i samvetet till räkenskap. Och denna rikenskap gäller icke blott den, som omedelbart anfalles af dödens glafven, utan den gäller ock, och kanske ej sällan ännu mera, dem, som stå der bredvid säsom betraktare. Eller hafva vi ej alla erfarit, dyre åhörare, buru, när vi stått ett dödsliger nära, framför allt när döden slitit något af våra ömmaste band, niär sorgens, smärtans svird gått genom våra själar till följd af förlusten af någon bland våra käraste, hafva vi ej då erfarit, huru strängt Herren med detsamma börjat räkna med oss; burn förunderligt Han vetst att taga fram det försummade, det kanske längesedan, såsom hade det varit en obetydlighet, förgätna, och huru sålunda i dessa räkenskapens allvarliga stunder bristerna och skulderna för oss allt mera vuxit och blifvit allt större, allt mera på samvetet tryckande inför Guds domstol? Men det, som den enskilde på detta sätt får erf.ra i sina enskilda förhållanden, detsamma får ock sin mäktiga, sin fullgiltiga tillämpaing på ett helt folk, när den, som Herren satt att vara folkets fader, ryckes bort i döden. Framför allt blifver tillämpningen kraftig, när den, som så bortryckes, ännu står i sin ålders bästa dagar, när han tyckes ännu bära inom sig en bel framtid och dock med ens förvandlas till ett minne blott, och när sålunda med honom så måugen rik törhoppniog, så mycket ofollbordadt, så mycket, som knnneat vara men icke kommit