Dagens Nyheter – 12 oktober 1872, sida 1

trädet samt afligsnade sig, visserligen lika otemärkt som hon kommit, men med ett helt annat sinnelag. Hon var nu modfälld, bekymrad, missnöjd med sig sjelf och hela verlden. Denna förstämning varade emellertid :exo länge. Kommer ut ur trädgården, och då hon icke mer såg den palatslika villan och de fes:liga ljusen, utan endast himlens vänliga stjornor, stannade hon och, stötande foten bäftigt mot marken, lät hon en af sina favoritsvordomar undfalla sig. Och då hon nu åter började känna igen sig sjelf, växte hennes mod. Snabb som en hind, ilade hon i månskenet till staden, tänkande härunder: — Åh, knäfveln! hon duger ändå inte till att göra hvad jag kan. : Och sedan sjöng hon på gatorna en af turkos dryckesvisor med en stämma som oupphörligt blef allt ljudligare. Hon ville säkerligen öfverrösta någon hviskning ur djupet af sitt bjerta, som det smärtade henne att höra. Slut på förra delen,