Dagens Nyheter – 12 oktober 1872, sida 1

Stockholms-Nyheter, Biskopen dr E. G. Brings likpredikan vid h. m, konung Carl XV:s begrafning. (Ur Posttidningen). Vi tacke Dig, barmhertige Gud, käre himmelske Fader, för hvarje gång som Du tillstadt och ännu tillstädjer oss att med all vår brist och skuld komma inför Ditt heliga och nådefulla ansigte i Ditt tempel. Vi tacke Dig särskildt för att Du äfven i sorgens och bedrötvelsens dagar låter oss så komma, på det vi må finna ro och tröst under Dina vingars skugga. Vi tacke Dig för att Du vill emottaga oss jemväl i denna sorgens stund. Vi tacke Dig för att, då vi nu här äro samlade kring en älskad landsfaders sista hviloläger och känna våra bjertan såsom omtöcknade af dödens skuggor oech qval, Du då sjelf vill tala till oss och stärka oss med Ditt ord, som är det eviga ljusets och det eviga lifvets ord, Och vi bedje dig att, såsom Du vill tala till oss, Du ock nu med Din anda måtte öppna vår själs öron till att förstå hvad Du säger, och till att anamma och behålla det gå, att det måtte hos ogs få verka hvad Du dermed vill hafva uträttadt, verka bvad det kan och skall verka, eftersom Du, o Herre, sjelf utsänder det. Ja, gif oss, att vi midt ibland dödens och grafvens mörker måtte kanna se Jljas i Ditt ljus och af Ditt lifs kraft blifva lefvande gjorde. Genom Jesum, Kristum, vår Herra. Amen. Så talar Herren till sitt folk, enligt hvad vi läse i 5:o Mose boks 32:a kapitels 39:e och 40:e verser, der de gudomliga oråen så lyda: Sen I nu, att jag allena är et, och ingen Gud är förutan mig. Jag kan döda och lefvande göra; jag kon slå och kan hela, och ingen är, som utur min hand kan fria. Ty jag vill lyfta min hand upp i himmelen och vill säga: Jag lefver evinnerliga. . Den nu upplästa heliga texten utgör en del af Moesis sista sång, af den sköna svanesång, hvaruti den gamle Herrens tjenaren profetiskt skådar ut öfver framtiden, öfver den framtid, som förestod folket, hvaröfver Herren hade satt honom till ledare, men bland hvilket han nu stod i begrepp att sluta sitt svåra värf. Och i det Moses sålunda skådar ut öfver framtiden, så afmålar och beskrifver han med vildiga drag hvad Herren genom de stundande skickelserna skulle komma at för sitt folk förkunna, — Men hvad Herren genom skickelserna förkunnade för Israel, detsamma kunna nu också vi tillämpa på oss, särskildt jemväl med hänseende till den tunga skickelse, som nyss oss drabbat, då Herren öfver lif och död behagat från oss hädankalla den milde furste, som, uppburen af gitt folks kärlek, hittills fört spiran öfver ose, hans majestät konung Carl XV. Vi vilje derföre i all enkelhet så använda de heliga textord, som vi ryss hörde, att vi på denna stund låta dem för oss tolka och uttala hvad Herren har att säga os3 vid vår konungs graf. 1. Det första, som Herren vid vår konungs graf har att säga oss, är ett manande ord — en maning att i det, som vederfarits os3, se Hans verk, Hans hand, Hans finger. Sen I nu, att jag allena äret: så talar Herren till oss i dessa dagar. Och huru väl beböfva vi icke denna påminnelse! Så länge lifvet för 058 går sin vanliga gång, o, huru benägna äro viicke då att så fördjupa oss i detta lefvernets mångabanda, at vi 1 sjelfva verket icke se något annat. Hura lätt blifver icke Herrens, den eviges, ena stora alltomfattande verk för o:s bortskymdt af de många små, men i sin egen inbillning så stora menniskoverken. Ty så bedrägligt är vårt arma fördertvade bjerta, att det allijemt vill tillhviska och förespegla oss, huru mycket vi betyda, samt egålunda förföra oss till att, afgudiskt betraktande oss sjelfva, än i en form och än i en annan, förnöja och a0la oss i den för kött och blod ijufliga, men i grunden svekfaulla och giftiga tanken: wi, wi ära det. Men när så döden kommer och midt för våra ögon ibland våra många förmenta, bullrande storverk utför sitt stilla, tysta verk, som dock ingen menniskomakt kan förhindra, då kunna vi ej längre undgå att förnimma, huru litet vi betyda, då visa sig menviskoverken och menniskokrafterna och menniskobjelpen i sitt intet; och i det allt ETS TNA NES EE NERE SES