Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 2

-— 040 under hela hans vistande i Algier varit hans fiende och förbittrat hans lif. Han märkte numera nästan ingenting af hvad som försiggick omkring honom, ty han upptogs helt och hållet af de ansträngningar, som det kostade honom att tygla sin harm. Emellertid gingo de nyss anlända herrarne och damerna omkring och sågo på soldaternas arbeten samt deras krigsbyten, allehanda vVapen, hudar o. 8. Vv., som blifvit tagna af araberna, och de köpte en hel mängd af dessa saker, naturligtvis betalande dem frikostigt. Plötsligt väcktes Cecil ur sina funderingar af en klangfull stämma som sade till honom: — Äro dessa vackra schackpjeser era? Han såg upp och varseblef bredvid sig en qvinna med: stolta, klara, tankfulla ögon, de der hade hafvets ovissa färg. Han bugade sig med detta för honom egna behag, sou hade i så hög grad förvånat marketenterskan. — Ja, min fru, de äre mina. — Åh? — Hvilken utomordentlig skicklighet! Hon tog den hvite kungen, en arabisk scheik, i sin hand. och betraktade honom. Härunder talade hon om det förtjenstfulla arbetet med en låg, mycket melodisk röst, hvilken ljöd i Cecils öron som ett eko af en längesedan förgäten musik. Tolf är hade förflutit sedan han samtalade med en högättad dam, och hennes uttryck, sjelfva tonen, hvari hon yttrade sig,