Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 2

Om de nordiska staternas förhållande till Tyskland. År 1866, efter det att Preussen med sig förenat åtskilliga tyska småstater, skilt Österrike från tyska förbundet och gjort sig sjelf till den ledande staten inom detsamma, innehöll Aftonbladet en märklig följd af artiklar, i hvilka det, fullkomligt gillande det tyska enhetsverket, på det lifligaste förordade en närmare anslutning af de tre nordiska staterna till Tyskland, dock med förbehåll att sistnämda land gjorde Danmark rätt i fråga om Slesvig. I år har man sett en inflytelserik dansk tidningsorgan, det Köpenhamnska Dagbladet, likaledes förorda en försonlig och vänlig politik gent emot Tyskland. Slutligen har äfven i Norge i dessa dagar höjt sig en röst — och den vältaliga rösten af en äfven här ilandet högt uppburen skald och dramaturg — för vänskap och endrägt mellan alla de germaniska folken. Uppmaningen härtill har stått att läsa i den uti staden Hamar utkommande Oplandens Avis och rekommenderas till fördomsfritt begrundande: ÄAr det med Frankrike eller Ryssland vi hafva en framtid, eller är det med Tyskland ? Ehuruväl frågan ställes allvarligt till alla tre nordens folk, ligger det dock i sakens natur, att hennes väsentliga afgörande, åtmini närmaste tiden, är lagdt i Danmarks and. Vid afslutningen af den stora revolutionskampen i Europa var Danmark af de nordiska landen det enda, som icke fick sin ställning klar. Det herrskade öfver en del af det tyska folket och det herrskade öfver en annan del af det nordiska — Island. Det var att förutse, att dessa förhållanden icke skulle kunna lösas utan missförstånd. Vid den slutliga uppgörelsen vilja vi ej dröja, men fasthålla två stora sakförhållanden: 1:o de danska furstarnes fel i Slesvig följdes af danska folket; den lägliga tiden blef obegagnad, ja missbrukad; 2:0 tyskarne voro och äro, mest på grund häraf, hvad den stora allmänheten angår, okunniga om, att det göres Daumark orätt i Slesvig. Detta bör bana vägen för en annan synpunkt på frågan, och af det sätt, hvarpå Danmark här handlar, beror till stor del mordens förhållande till Tyskland för närmaste tiden. Skola vi öfver hufvud tro, att allt folk lefver för något mer än att lefva, att det verkligen har en uppgift i verldshistorien, så tör det väl ej vara osannolikt, att detta är fallet med nordbon, och att den väckelse, som nu går ut öfver Norden, är på väg att inleda en sådan tid. Men då må man också fråga: skall denna vår kallelse töra oss till Frankrike eller Tyskland? Till slaverna eller germanerna? — Vi få icke på längden handla på en slump eller ansvarslöst. Svaret kan icke vara tvifvelaktigt. Vår bestämmelse för oss i sin utveckling ovilkorligt till det folk, hvarmed vi hafva blod och kristendom gemensamt, hvarifrån vi fått vår tro, både första .och andra gången, och hela kristendomsupplysningens odling och som med oss är beslägtadt äfven uti sinnets innerlighet och hänförelse. Men är det så, då måste Danmarks förhållande till Tyskland blifva ett annat; och den slesvigska frågan gör, att Danmark här måste gå förut. De två nyssnämda omständigheterna må kunna hjelpa på väg och i det ansvaret, att hela Norden i sin uppgift och sin utveck ling är häraf beroende, bör ligga en varning. Det är signalerna som måste förändras. Det enda tal Tyskland nu hör från Danmark är hatets, folk-hatets tal; att det höres och uppfattas i Tyskland, derpå har jag tyvärr evig. Tyskland lefver nu i stor hänförelse. Efter att hafva i århundraden varit söndradt genom franska ränker och egna furstar; efter att hafva, till tack för gåfvorna till vår kristna tro af sitt bästa blod och sin djupaste begrundning, till tack för upplysningen från hennes stora härdar i Tyskland, för vetenskapen i dess upptäckter, för vetenskapligheten i dess framgång öfver verlden, och icke minst hit — efter att hafva, till tack för allt detta, varit härjadt och sönderslitet, hånadt i sitt odliogsarbete och föraktadt i sina stora och små sändebud bland alia fock — reser sig kämpen en vacker dag: han slår mot norr, mot söder, mot vester, och hvart slag lyckas, ty en omätlig folklänogtans samlada hänföärelsa leder dam