Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 2

-— JA -— framkallade hos honom lifliga minnen från hans ungdom. Han såg på henne, på det charmanta, yppiga håret, på den ädla pannan och de drömmande, kejserliga ögonen; det var ett skönt och på samma gång uttrycksfullt ansigte... Hvilken olikhet mellan denna dam och de qvinnor, som eljest då och då visade sig ikasernen! — Ni har en mycket stor talang. De äro förmodligen till salu? frågade hon honom med denna vänliga nedlåtenhet, som en grand dame visar en korporal, seende mera på schackpjeserna än på den, till hvilken hon talade. — De stå till er disposition, min fru, — Och hvad är priset? Hon hade höpt åtskilligt af de öfriga soldaterna, under det hon passerat rummet, och hon framtog äfven nu några franska sedlar. Aldrig hade Cecil erfarit fattigdomens bitterhet så som nu, då detta unga, förnäma fruntimmer bjöd honom sitt guld. Gamla vanor gjorde sin inflytelse gällande; han glömde hvem och hvar han var, och bugande såsom fordom i engelska hofvets salar, svarade han: — Priset är — äran af att ni velat mottaga dem. Han hade förgätit att han icke längre var den han fordom varit, han hade förgätit att han stod här gom en simpel fransk korporal inför en qvinlig aristokrat, hvilkeng namn han aldrig hört,