Dagens Nyheter – 8 oktober 1872, sida 2

tena in öfver fransmännen och på deras starkaste fästningar och återtaga sina för århundraden sedan stulna land. Men under jublet öfver att vara samladt och fritt — jet kan ej nekas, att ju denna syn hör till det största och skönaste Europa skådat! — hör Tyskland från Norden endast hatets, folkhatets, ord. Tyskland fattar icke, att det är ett svidande sår efter den oförrätt det sjelft begått, som qväfver medkänslan och låter Nordens folk se fel, ja, något ondt i Tysklands nya härlighet, som ju liknar en uppståndelse. Det hör blott hatst och det tänker, att Nordens folk hellre vilja se det i dess sekellånga förödmjukelse och vanmakt. Då samlar sig en folkkänsla af öfverlägsenhetens köld mot oss, som i tidernas lopp kan verka ännu mer än Slesvigs förlust. I alla de stora tyska händelserna från de sista åren är det folkkänslan, som vsrit dena betallande makten, Bismarck, Moltke och konungen hafva blott varit hennes skickliga verktyg. En ny tysk folkkänsla af harm mot Norden, och då isynnerhet mot Danmark, skall i ett nytt krig mot Frankrike, eller i ett krig mot Ryssland, allenast leda till, att Tyskland lägger beslag på Jutland för att i framtiden hafva fred från den sidan. Men dermed är mera än Danmark sönderstyckadt; Nordens uppgift är med förhållandet till Tyskland bruten i tusen stycken. Tror man icke, att vi, genom att hissa andra signaler, skulle kunna komma till tals med tyskarne? Skulle icke tyskarne lägga märke till det, tyskarne, som nu få sig berättadt nästan hvart hatets ord härifrån, i naturlig misstänksamhet mot allt, som hotar eller underskattar deras unga storhet — skulle de icke, som sända strålande tacksägelsetelegrammer, blott ett litet tolkmöte i England eller Amerika lyckönskar dem, skulle de icke höra och märka, om ett danskt, ett nordiskt folkmöte, och åter ett, förklarade: intet krig mot Tyskland; intet förbund med Tysklands fiender; men gif oss värt tillbaka och förbund med Tyskland! Jag hör, man svarar: När Tyskland först godtgör hvad det gjort orätt mot oss, skola vi gå det till möte — men detta svar är icke kristligt; det är ej ens skönt menskligt. Ty den som lidit orätt har otta lättast att taga det första steget. — Svar som det: Först när vi Zagi? vårt tillbaka, skola vi försöka gifva vänskapssignaler, kan också en hedning gifva. ——— — Man säger: Vi hata icke tyskarne, utan blott den orätt de gjort oss; men det är icke sant, så länge man ej kan visa det. Att ge på den stortid, som nu är uppgången öfver Tyskland, som vore det ingen stortid, utan blott ett högmodets luftslott, bygdt af jättekrafter och som skall dunsta bort i Guds sol — det är den djupaste för närmelse, som kan tillfogas tyskarne, ingifven blott af ett stort hat. Hvad kunde väl vara verldsligt skönare för oss sjelfve än att efter en stor seger öfver en stor fiende vinna vårt tillbaka och på en sådan seger tillika vinna den utvärtes möjligheten till att en gång i anda och sanning väckas och samlas i en folkgerning? Under öfverdrifter och förvillelser — och annorlunda går det ej till, när ett helt folk reser sig efter ett långt tryck — ha tyskarne likväl nu utfört hvad som är väl värdt, att den germaniska sjeltkänslan upptecknar som en stor bragd af sin gamla kämpaande, och väl värdt, att vi söka förbund med dem att en gång föra trons och folkfrihetens sak ut i den stridande verlden.) 7) Saknande tillgång å originalet, har red.af D. N. hemtat förestående öfversatta utdrag ur Göteborgs Handelstidning.