Dagens Nyheter – 25 september 1872, sida 1

ne AE SE kunna sägas att, vid den liknöjdhet Stock holms invånare i allmänhet visa för utfö randet af det af dem gifna uppdrag, och di hittills ofta personer vunnit stor röstplura litet, om hvilka man med risshet kunna förutsäga, att de skulle intet göra, riksdags män, som icke lifvats af sann pligtkänsla kunnat känna sig manade att föredrag: overksamheten och underdånigheten, hvilke ingalunda sakna sin belöning, framför et nit och en strid, som endast ef motståndarne uppmärksammas; men ännu borde yi väl ej ha kommit derhän, att trohet mot gifra pligter skattas utan allt värde både af alla dem som lemna ett förtroende och af dem som emottaga det. I hög grad att beklaga är att tidningspressen icke egnar en allvarlig granskning åt de kandidaters föregåenden, som redan varit riksdagsmän, hvilket, då kamrarnes protokoller äro fullt upplysande i ty fall, vore ganska lätt. Af Aftonbladets och Dagligt Allehandas framställningar, inberäknadt den gamla hjelphustruns hos det senare, synes tydligt att ett tillräckligt skäl för att återväljas är, i deras ögon, att hafva varit beskedlig och undfallande samt ej slutit sig till landtmannapartiet. Men dessa grunder kunna och böra ej för Stockholms valmän vara de bjudsndåe. Tvärtom. För oss måste första vilkoret för att kunna anses förtjent af det högsta medborgerliga förtroende vara sjelfständighet och nit för det allmänna; cch de som redan ådagalagt att de sakna dessa oundgängliga egenskaper böra icke åter beklädas med detta förtroende. Svårt är visserligen att i vårt samhälle finna 13 personer med dessa egenskaper, parade med insigter i de stora angelägenheter som föreligga riksdagen till behandling; men omöjligt kan detwcke vara; och bättre är att välja nya män, om hvilka man kan hysa något hopp i detta fall, än att återvälja gamla; af hvilka intet är att hoppas. Det finnes väl ingen, med hvilken man i dessa dagar kan öppna ett samtal i dessa ämnen, som icke visar sig fullt öfvertygad att oberoende i karatter och samhkällsställning är en för en riksdagsman oundgänglig egenskap. Huru är det då möjligt att man kan förorda personer, som äro tjenstgörande statsråder eller biskopskandidater eller afsättliga generalpersoner, alldra helst då den ministör sitter qvar vid statsrodret som från chefsbefattningen i ett af rikets kollegier jagat den med fleste rösterna yalde bland Stockholms riksdagsmän derföre att han vågat yttra tveksamhet om riktigheten af ett regeringens förslag. Ministrarne ha blifvit inlåtna i representationen, på det de skulle blifva i tillfälle att med mna upplysningar gagna; men riksdagsordningens lojale författare har icke tillagt dem rösträtt för att de icke må kunna döma i egen sak och att hvardera af de båda statsmakterna skola fritt kunna röra sig inom sitt område. Genom att, utan all nödvändighet, välja ett tjenstgöranda statsråd skulle denna sunda naturliga grundsats frånträdas, en plats borttagas från folkets representation för att lemnas regeringen, och gärdet uppsifvas för alla de lycksökare, som hädanefter vid alla val skulle söka ställa sig väl med höga vederbörande genom att förorda statsrådens inväljande. Om det skulle ligga hågot godt och önskvärdt i att bereda statsråder större delaktighet i representationen, ee PA Hv