Dagens Nyheter – 10 september 1872, sida 2

— 143 — förtjenar ... Träd fram, usling, och visa, om ni nu vågar se oss i ansigtet! Då han yttrade dessa sista ord, pekade han på Baroni, hvilken derefter mnalkades med samma lugn, som han under hela tiden iakttagit. — Herr markis, ni torde förlåta mig, det jag erinrar om att ni ännu inte förklarat för denne herre, hvarom här egentligen är fråga, yttrade han. Han vet icke, att han är anklagad för ett gröfre förfalskningsbrott. Serafens ögon lyste som ett retadt lejons, han sammanknöt krampaktigt sin hand. — Vid min ära, om ni säger detta ord en gång till, så kastar jag er utför trapporna. Cecil, hvarför tiger ni så länge? Bertie hade stått fullkomligt stilla bredvid dörren ; icke ett enda ljud hade trängt öfver hans läppar, sedan kan kom in i rummet. Han liknade en staty, der han stod likblek i ansigtet. Då Baroni närmade sig honom, uppsteg plötsligt en mörk rodnad på han kinder; och i hans ansigte lästes på en gång den lifligaste harm och en ytterlig afsky; någon fruktan förmärktes der icke. Dock iakttog han en envis tystnad, alldeles såsom en brottslig man hvilken konfronteras med sin anklagare. Serafen betraktade honom ; en rysning genomlopp hela hans varelse. Och dock misstänkte han icke sin vän; han började endast erfara