1 tidningen Harry Lvews 1ase5 OLL DIGE från en speciell korrespondent vid utställningen i Köpenhamn. Han skrifver om den svenska konstafdelningen: Efter att hafva gifvit en flyktig öfverblick af den danska afdelningen i tafvelutställningen, vill jag öfvergå till den mera högstämda, snillrika och ideala svenska utställningen. Denna afdelning bildar i sin helhet. en motsats till den danska genom en afgjord frihet från allt skoltvång, I stället för den danska Jevnhed och skickligheten: i utförandet — märk väl, icke i afseende på uppfinningen och valet af ämne — träffar man här ett djerft, men för ingen del dumdristigt åsidosättande af konventionella band, och den svenska penseln tyckes röra sig öfver duken med samma upphöjda sträfvan som gör sig gällande i den svenska inbillningskraftens pootiska utflykter å oaturens område. Det fins så många ypperliga taflor i dan svenska samlingen att det är svårt att säga hvilken är den bästa. En mycket hög ståndpunkt intager emellertid Fagerlins -Svartsjuka, hvilken tafla tör ett eller annat år sedan omnämdes med beröm i engelska tidningar, då hon, om jag mivnes rätt, intog en plats på den kungliga akademien. Ämnet är en trolös sjöman, som sitter och röker cigarr och skämtar med en ung flicka inne i en torftig stuga. Till höger om honom framtittar från ett hörn den förorättade och stirrar framför sig med ett hopplöst uttryck, som bon bemödar sig att göra resigneradt. Det tekniska utförandet af denna tafla är verkligen beundransvärdt med hänsyn till behandlingen af perspektivet. Der finnes :en mycket liten tafla af A. Jernberg, och det ämne som deri behandlas är äfven mycket litet. En torftigt klädl karl har tappat sin lerpipa på stenläggningen.; hon har gått sönder och han lutar sig så djupt efter henne att hans. slokiga hatt betäcker -hela ansigtet, med undantag af en-del at-kinden. Uppfattning, utförande och isynnerhet ton förefinnas här i en sällspord harmoni, och mästaren från Dusseldorf står nästan ensam i fråga om det egendomligt uttrycksfulla sätt hvarpå taflan är utförd. Jag måste fästa uppmärksamheten vid ett arbete af en afliden mästare, Westin (död 1862) — Amor, tillhörig konungen af Sverige — och som utan undantag är den mest ideala uppfattning af guden jag någonsin sett, Ansigtets. skönhet, den öfvertalande kraft, som ligger i en mild, ehuru eldig, varm och öppen blick, den ytterst behagfalla formen förläna denna tafla en förmåga att fängsla, hvartill jag nästsn icke sett motstycke. En kolossal framställving at Thor, den nordiskä dunderguden, stridande mot joettarne, af M. E. Winge, är ett. till ett. mycket högt mål syftande arbete och har mycket stora förtjenster med afseende på teckning, kolorit och gruppering. . Guden, klädd i eldröd tunik och omgjordad med styrkans bälte, far genom luften på sin vagn, dragen af ett par beundransvärdt väl utförda bockar. Guden ser ut som en yagling, men hans: kraft är gudomlig och ofantliga jettar nedslås af. honom, trots en muskelstyrka, som förefaller nästan häpnadsväckande. Blixten fräser rundt omkring honom i det han lyfter hamrharen — en lycklig tolxning af Eddans berättelse om Thors användande af: sin hammare. Georg von Rosen har utställt ett ytterst förtjenstfullt arbete -— en -historiemålning, förestälJande Katarina Måasdotter,itårar och sökande förmå konung Erik den 14:de att icke anderteckna en dödsdom, som räckes honom af den hjertlösa Göransson. Katarinas smärta såsom motvigt till ministerns nästan infernaliska önskan att få tillfoga döden, och konungen med sin halffåniga blick i midten, alltid grubb lande och alltid beslutande sig för det sämsta, är förunderligt väl behandladt, ehuru totaleffekten är en plågsam ovisshet i fråga om egentliga resultatet, som artisten tyckes hafva velat framlägga hufvudsakligen i konungens ansigtsuttryck. Wahlbergs: landskap höra till de utmärktaste arbeten, som häräro utställla.. Lundgrens aqvareller prisas med skäl mycket, liksom ock de två damerna, fröknarna Börjessons och Å. Lindgrens arbeten. Den förra utmärker sig synnerligen i siv De nygiftes afsked, den senare i sin Enka, Ett annat ryktbart ar. bete är, skulle jag tro, i London väl kändt genom afbildningar; ämnet är en hund; som flyter bort med en hundkoja och vädjar till himlen om hjelp åt sig och valpsrne, då hon sjelf är bunden. Detta är ett af de få arbe ten, som-på sonare tider vunutt verldsrykto redan under mästarens lifstid. : Bland de få alstren inom bildhuggerikonstens område måste jag nämna en vacker och rent uppfattad sofvande bacchant af professor Molin från Stockholm samt ett eller RR arbeten af den aflidne Qvarnström. ff den sistnämde finnes en grupp kallad Martyrerne — en qvinina, som :sväfvande imellan dödsdvala och en sista ansträngning att qvarhålla sig vid kärleken och lifvet, omfamnar en manlig figur, som böjer sitt ena knä. Hon gör detta med så mycket uttryck och är så lefvande i sin förtviflade attityd, att sjelfva marmorn tyckes tala. En annan grupp, Loke, hållande den blinde Höders arm, då denne skjuter sin broder Balder med mistelten, är äfven ett arbete af mycken förtjenst, ee RR nd RÄTTEG... och POLISNYHETER.. POLISEN; Tnnflutna lik. I sår kl. 7 f. m. anträffades