Dagens Nyheter – 10 september 1872, sida 2

— 138 — — Mylord, sade han, jag undrar icke öfver er uppretade stämning, jag undrar ej på att er vrede frestar er att begå våldsamheter. Men på samma gång måste jag vidhålla mitt påstående, att här en förfalskning egt rum, ett bedrägeri... — Tig, karl. Om ni djerfves åter upprepa dessa ord, skall jag helt och hållet glömma mig sjelf och kasta ut er genom fönstret, såsom ni förtjenar, fördömde jude! — Haf tålamod ett ögonblick, mylord. Skulle det väl på något sätt gagna er vän och vapenbroder, om man framdeles hade att berätta, det ni, ädle lord Rockingham, då denna svåra beskyllning framkastades mot honom, visade er hysa så ringa förtroende till hans förmåga att vederlägga densamma, att ni bar våldsam hand på en sådan svag stackare som jag och sökte genom hotelser förmå mig att afstå från min rätt eller till och med förnedrade er till att med begagnande af er öfvermakt beröfva mig det papper, hvarigenom hans brottslighet till fullo bevisades? Dessa om skarpsinnighet vittnande ord innehöllo en viss sanning, som var bitter att höra; och de uttalades med mycken sang och moderation. Också uppfyllde de sitt ändamål; de afväpnade fullkomligt den förtörnade gardesofficeren. Denne stod en stund alldeles gtilla, han var mörkröd i ansigtet af raseri, blixtar af harm framsköto oupphörligt ur hans ögon, och hans läppar rörde sig konvulsiviskt.