Dagens Nyheter – 10 september 1872, sida 1

Någon passerade tamburen med raska steg; Cecil inträdde. Serafen gick öfver golfvet med handen utsträckt mot sin vän; icke för sitt lif skulle han i närvarande stund ha velat förbigå denna vanliga åtbörd af vänskap och högaktning. Men ofrivilligt stannade han ett stycke från honom och såg på bonom med en min af förvåning; derefter syntes han slå bort den tanke, som sednast vaknat i hans själ, och yttrade sig på följande osammarhängande sätt. — Cecil, min dyre vän och kamrat! ... Jag blygs verkligen öfver ett jag skickat efter er af en så besynnerlig, så skamlig anledning. Aldrig i mitt lif har jag väl hört talas om ett slikt skurkstreck... Jag. ville inte kasta ut karlen genom fönstret; emedan det skulle ha kunnat tydas så som om jag eller ni voro rädda för honom; derför niåste jag afstå från att näpsa den lymmeln. Men nu, när ni är här, nu skall allt gå somen dans... Jag bad er komma hit endaet för att hela den afskyvärda komplotten måtte varda på en gång afslöjad, icke emedan jag ett enda ögonblick trodde... Gud förlåte mig, Beauty, jag kan inte utsäga den nedriga, den ohyggliga beskyllningen! Om affären kunnat lämpligare rangeras genom ett ärligt kok stryk, skulle jag aldrig ha sagt ett ord derom åt er.