Dagens Nyheter – 7 september 1872, sida 1

a går an att jag blir synlig i denna senare affär. Hin må veta, att jag bra gerna skulle vilja klämma den granna fågeln med egna händer ; men jag vågar inte visa mig. Finge han bara se mig, så vore allt misslyckadt. Ni måste göra det; gå bara dit ensam, och ärendet skall bli väl uträttadt. Ni ser ovanligt respektabel ut; om era rockskört vore aldrig så litet längre, så skulle ni bestämdt bli tagen för en prest från landet. Både juden och walesaren skrattade åt den artighet mot kyrkan som dessa sista ord inneburo. Baroni samlade ihop gina papper och lade dem i sin plånbok. Utmärkt ordentligt klädd som han var, hade han verkligen ett ganska aktningsbjudande utseende. Han beredde sig att gå. Men i detsamma syntes en ny tanke uppstå hos honom. — Men huru skall jag bete mig, kära barn, sade han, om markisen gör upp saken i godo, d. v. s. om han betalar helt simpelt? ... Vet ni, jag vill hålla tio mot ett att han betalar; han sätter inte mera värde på pengar än jag på macaroner, och han tycker mycket om sin vän, säges det. Ben Davis rusade plötsligt upp på golfvet, han slog handen i bordet och utbrast med häftighet: — Ni tänker kangke komma igen, utan att ha vridit nacken af min granna fågel? Nej, inte för en million får det ske. Min fina herre skall qväsasigrund; från denna fordran