Dagens Nyheter – 6 september 1872, sida 1

henne fanns redån mera finkänslighet än hos mången äldre menniska; men denna gång kunde hon dock ej afhålla sig från att lyda sitt hjertas ingifYelser. Hon blef allt ifrigare; med darrande hand öppnade hon en liten emaljerad borbonnidre och lät tjugu blanka Napolcondorer falla på gräsmattan. Han såg på henne stillatigande, och hon tolkade hans tystnad såsom ett bevis på att han var stött. Hon blef åter blek, sammankaäppte sina små händer, likasom i förtviflan, och bad så innerligt: — Var inte ond på migl!... Tag mina pengar, det är mitt alltsammans. Ni vet, jag har namram och böcker och leksaker och hästar och hundar, så att jag kan ;tröstna på dem. Jag behöfver inte dessa slantar, jag törsäkrar er, att jag behöfver dem inte. Tag dem; var nu snäll och gör mig inte ledsen! Och om ni bara vill ge mig lof dertill, skall jag be pappa eller Rock om pengar åt er, och de skola ge er tusen, ja, så många tusen pund ni vili ha; låt mig be dem! Cecil drog den lilla flickan till sig; han kände sina ögon fuktas af rörelse; i hela sitt lif hade han aldrig förr erfarit hvad som i denna stund försiggick inom honom. Hennes ord trängde till djupet af hans bjerta; inför detta outsägliga ädelmod, inför denna rena oskuld skulle han, den skuldbelastade verldsmannen, ha velat buga sig i stoftet. — Lilla drottning, mumlade han sakta, lilla