Dagens Nyheter – 29 augusti 1872, sida 1

SO DU Berkeley stod en stund ty:t, hans hufvud hade sjunkit ned mot bröstet; oupphörligt skiftade han färg, och hans händer darrade märkbart. — Jaså... nåja... jag förstår, sade han slutligen. Jag har ingen rätt att begära uppoffringar af dig, jag har burit mig åt som ett nöt och... ja, jag vet allt det der. Men — det finns ett medel, hvarigenom du, Bortie, kan rädda mig, om du vill. — Hvad är det för ett medel? Jag för min del vet intet, det försäkrar jag dig, yttrade Cecil med nn suck. — Jo — hör bara på. Som du väl känner, är jag icke myndig. Min namnteckning duger inte, ingen gillar den; annars kunde jag få låna mot hypotek af hvad som mäste tilitalla mig, när Royal dör. Men hör nu, huru jag i stället tänkt rangera saken. Du är god vän med lord Rockingham, och han har mera pengar än alla judar i London tillsammans. Hvad skul:e det gora, om du bad honom låna dig nägra hundra pund för min räkning? Han skulle skynda sig att lemna dig penningarne, ty han vore i stind att offra sitt lif för dig — det siga alla menniskor. Och om han också aldrig finge igen pengarne, hvad brydde han sig derom? ... Nåå, Bertie, säg mig, vill du? Cecil hade stigit upp och gick fram och tillbaka på golfvet med stora steg. Hans läppar darrade, då han helt kort och tvärt svarade;