Dagens Nyheter – 26 augusti 1872, sida 2

— Hur är det med honom? frågade han. — Armen är afbruten, och för öfrigt har han fått några lindriga kontusioner. Det hela är inte alls farligt; vid hans ålder betyder slikt föga, svarade doktorn. Så snart han vaknar ur sin dvala, skall ni sjelf märka det på honom, herr Cecil. — Kan jag lita på att ni talar ganning? återtog Bertie, och ban rådde icke för att hans röst härvid darrade. Hans hand hade icke darrat några dagar förut, då hans lycka eller ruin berodde på om han skulle segra vid den stora kapplöpningen eller icke. — Det kan ni tryggt göra, genmälde läkaren glädtigt. Hans krafter äro väl icke mycket stora, men så är den skedda skadan också af temligen lindrig beskaffenhet. Om fjorton dagar skall han kunna lemna sängen, hoppas Samtalet fortsattes än ytterligare en stund; meon: Bertio hörde knappt på hvad doktorn sade. Han såg på gossens vackra Antinouslika gestalt, som låg utsträckt framför honom, och han mindes sin moders dödsbädd, mindes huru den enda -varelse, som någonsin ingifvit honom vördhad, hviskade till honom, under det hon pekade på den lille treåringen vid hans sida: CNär du sjelf blir en man, så tag vård om honom, Bertie!4 Huru hade han väl uppfyllt denna moders sista begäran? Läkaren vidrörde hans-arm, sedan han talat till honom flera gånger, utan att få något svar.