Dagens Nyheter – 26 augusti 1872, sida 2

utan att musiken stör, men endast sprider en behaglig atmosfer omkring tänkaren eller pratmakaren. Sådan är den musik, hvarpå Cherubini syftade med sitt svar till förste konsuln som kritiserade hans kompositioner: Jag märker nog, general, att ni vill ha en musik som inte stör edra politiska funderingar. e Fidelios musik är af annan art: Beethoven tål inga gudar bredvid sig, han fordrar att man ej blott öppnar sitt öra, men sin hela själ för hans uppenbarelser och fritt låter sig bortföras på vingarne af den väldiga storm gom brusar i hans harmonier. Sådan är Fidelio-arian, hvars glödande passion uppbäres af de praktfullaste klangeffekter; sådan mord-duetten, hvari ej banditen, men demonen framträder i all sin dystra glans; sådan graf-duon, hvari det demoniska visar sig ännu mörkare, emedan det ej representeras af någan personlighet, utan blott framskymtar i en tonbilds dunkla och obestämda konturer (märkvärdigtvis passerar denna i sin art enda komposition alltid spårlöst); sådan är ock Florestans sångmonolog med Bina feberaktiga visioner och sitt tragiska förspel, hvari pukornas förminskade qvint så starkt målar den dystra stämningen; sådan ock den ståtliga final-kören, hvars karakter höjer sig till folkhymnens storartade enkelhet och bildår det ädlaste slut på det hela. — Oemotståndligen hänföra ock de båda heroiska uvertyrerna, hvaribland isynnerhet den andra (C-dur) är en instrumentalfantasi, som i sin art saknar hvarje motstycke. Men dessa starka affekter mildras af de ljufva lyriska partierna, hvilka i enkelt behag äro lika oöfverträffliga. Huru naiv är ej Marcellinas cavatina, den sköna canonqvartetten, huru sinrik, fångarnes kör, huru rörande? Skada blott att operan ej är genomkomponerad. Den talade dialogen är störande, emedan omvexlingen af musik och tal ömsom lyfter och sänker stämningen. Poetens personer äro ej desamma som tonsättarens. Man hade allt skäl att relativt vara tillfreds med framställningen af Fidelio på operan. Den musikaliska civilisationen har stigit, och detta visade sig omisskänneligen i den värma, den pietet som genomgick det hela. Nästan alla fröken Hebbes roler ha utgjort triumfer, och Fidelio är en af de mest betydande. Denna sångerskas förnämsta konst består uti förmågan att med säker blick uppfånga rolens grunddrag och deraf dana en plastiskt-musikalisk totalbild, som vinner betydelse och intresse, emedan hon aldrig upplöser den i fragmenter, utan äfven bringar enskildheterna i konseqvens af hvarandra och i relation till det hela. Detta lyfter äfven det mindre betydande och skänker glanspunkterna en lifligare belysning. Fröken Hebbes Fidelio låter oss genast i början ana en högre mission hos den i sin yttre ställning underordnade personligheten: en ädel, sjelfuppoffrande qvinlighet, stark nog i sin kärlek att krossa den blodtörstige despoten. Denna uppfattning utvecklar hon med verklig inspiration i den stora arian; vissa momenter deri erinra vi oss ej förut ha hört så hänförande af henne. Partiets höjdpunkt är qvartetten i fängelset, der tyrannen sammankrymper till en pygmå inför den moraliska storheten. Men i den jublande duetten mellan de befriade makarne bemäktigar orkestern sig öfvertaget; här äro de fiolspelande herrarne de sälsa älskande, men ingalunda paret på scenen. Fröken H. mottogs vid sitt inträde med den stora acklamationen jemte buketter, hvilket förnyades efter hennes aria. Florestan ligger egentligen utom hr Dahlgrens fack, Bvarcför han förtjenar dubbelt erkännande tör sina samvetsgranna bemödanden. Den berömda sångmonologen (aria kan den väl icke gerna kallas) förmår han väl ej tolka med dess rätta färg (sker det, så är dess verkan ofantlig); men detta är endast få mästare gifvet. Ander gaf den fulländadt. men troligen unvnnås han deri ei