Dagens Nyheter – 26 augusti 1872, sida 2

i sin rätta genre: ej nog åplomb och energi; men deremot ådagalägger han en omtanke, en pietet, som i allt fall är all tacksamhet värd. Det eftektfulla momentet (i mordduetten): Cen stöt! fordrar dock mera energisk snabbhet och korthet. Tigern smyger visserligen varsamt på sitt offer (äfven detta är uttryckt i musiken), men språnget sker med blixtens fart; ingen tröghet, ingen beqvämlighet! icke handhafver man en stilett på samma sätt som en korkskruf! — men visserligen har en nordbo svårt för att ikläda sig bandolerons tigernatur. Hr Willman är en förträfflig Rocco och utvecklar äfven en den trefligaste bonhommie, som han icke alltid består. Ypperlig är ock fru Strandbergs Marcellina; fru 8. är här i sin genre, och man vet huru hon då förstår att uppbära sina roler. Likaså är hr Olsson (Jaquino) värd allt beröm och äfven hr Håkansson fyller såsom ministern väl sin plats. Kören är i fångarnes sång fördelaktigt förstärkt, och orkestern gör i det hela gin sak förträffligt — en eller annan nog stark kraftyttring och något likt missgrepp vore blott att afräkna. De tre valdthornen i Fidelioarian lösa sin svåra uppgift ganska prisvärdt, och uvertyrerna — egentligen den andra — väcka såsom. vanligt furoro.