Dagens Nyheter – 24 augusti 1872, sida 2

LOoKOmMOTIVTOrarne OCh TraTKstyrelsen. Andra lokomotivföraremötet. oo Såsom vi nämde i vår förra uppsats framhöll förra årets lokomotivföraremöte i sin till trafikstyrelsen ingifna skrift önskvärdheten af ett årligt lokomotivföraremöte; vi nämde äfven att samma styrelse förklarade sig icke kunna regelmässigt medgifva ett årligt möte för lokomotivpersonalen. Då första lokomotivföraremötet inryckte denna punkt i sin skrift, måtte deltagarne haft någon dunkel aning om att det skulle behöfvas både två och flera möten med deraf härflytande opinionsyttringar för att förmå trafikstyrelsen till att göra lokomotivpersonalens ställning drägligare än den nu är; ty i annat fall kunde ju lokomotivförarne ej ha: mera behof af att anordna årliga möten än t. ex. ångbåtsmaskinisternas hosqgpss ganska talrika klass. Att första mötet icke bedrog sig i sina aningar ådagalades till fullo genom trafikstyrelsens, i förra uppsatsen refererader svar på mötets skrift; och följden blef, att ett andra lokomotivföraremöte, styrelsens bön förutan, hölls här i Stockholm den 3:dje dennes. I detta möte hade dock ej mer än sex lokomotivförare (deputerade från de olika distrikten) fått tillfälle att deltaga, då i det förra deremot deltogo tretton — ett olyckligt tal, hvilket bestyrktes af utgången! Då för den öfvervägande delen af lokomotivpersonalen inkomsterna redan förut visat sig alldeles otillräckliga, är det tydligt att ställningen ännu mera förmörkats på sonare tiden, efter det att prisen på snart sagdt alla förnödenheter blifvit uppjagade väl 20 å 25 procent, och vi förstå sannerligen icke hur en gift man, som nästan ständigt måste lefva på resande fot och som om sommaren måste vara snyggt, om vintern både snyggt och varmt klädd, kan slå sig ut med t. ex. 84 rdr i månaden. Kanske kunna de stora räknemästarne i trafikstyrelsens milkontor (med sina 1,500 rår om året) uträkna den saken; vi bekänna vår oförmåga. Jemför man lokomotivförarens aflöning med ångbåtsmaskinistens, framträder missförhållandet i bjert dager; en ångbåtsmaskinist på en mindre båt har ej gerna lägre än 75 rdr i månaden året rund samt fri, god kost under gseglationstiden. På större båtar ha 1:ste maskinisterna 100, 150 till 200 rdr i månaden, samt alltid fri kost under tjenstgöringstiden. Och hvilket ansvar har väl en ångbåtsmaskinist i jemnförelse med en lokomotivförare, för att nu icke tala om det för helsan alldeles motsatta inflytandet af den enes och andres tjenstgöring? Endast värlet af det materiel — uppgående till 30, 40 3 50,000 rdr — som lokomotivföraren dagligen har i sina händer, borde berättiga honom till en högre aflöning än den som nu bestås flertalet. Det finns nemligen många, fler än man skulle tro, hvilka under 5 å 6 år fått nöja sig med lägsta lönegraden (960 rdr), för att nu icke tala om de SextraX, som få nöja sig med 840 rår. Mången grofarbetare tjenar för den lönen! Att ett sådant förhållande alstrar missmod inom kåren kan icke väcka förundran, lika litet som att detta missmod återigen gifvit sig luft genom att det andra mötet till trafikstyrelsen framställt följande anspråk: CAtt lokomotivförarelönerna förändras så, att lägsta lönen blifver 120 rår och högsta 210 rdr, samt att förhöjning sker hvart 3:dje år med 30 rår till dess högsta lönen erhållits. Eldarelönerna ändras så, att lägsta lönenv blifver 80 rår och högsta 100 rdr med 3 års tjenstgöring för lägsta lönen, allt pr månad räknadt. Den andra fråga, som stod på mötets dagordning, var tjenstgöringens modererande. Båsom vi anförde i vår förra uppsats, lofvade trafikstyrelsen i sitt på förra mötets hemställan afgifna svar att härutinnan tillmötesgå lokomotivförarnes önskningar, utan att dock detta löfte sedermera på ringuste sätt blifvit infriadt — snarare tvärtom, att döma PP PL AAA 4 a