Dagens Nyheter – 23 augusti 1872, sida 1

LUCIHKACGUP UUSVILSAISURRKI vw ALSBVÄNIEY UVKILVBID AR ND ER framför hvilka några tallar och granar samt en kastanie skjutit upp, Här är4, sade han, SWhelenergrunds allmänna folkteater. Dessa pelare äro kulisser, fröken kastania primadonnan, granarne aktriser, tallarne aktörer, de högtärade resande herrskaperna publiken, jag, fattig vägvisare, affischör, och här gifvas dagligen Den stumma, I solnedgången, Sommarnattsdrömmen, En vintersaga m. fl. — Man måste skjuta på i uppförsbackarne med en liten witzX, tillade han liksom urskuldande. Efter ett par timmars vandring uppför, ständigt uppför, äro vi vid målet, d. v. s. den första stationea, det herrliga Buastei. Skogen glesnar, på höger band framskymtar, aflägset som det tyckes, ett leerde slättland ; till venster ser man mellan trädstammarne konturer af de kolossalaste ruiner, hvilka slutligen visa sig vara de namnkunniga sandstensbergen i det BSachsiska Schweiz. Vägvisaren är mycket angelägen att man ej skall kasta några blickar åt sidorna; det skadar intrycket af BasteiX, säger hån. Och, isanning, man bör akta sig att minska detta intryck! Vid Bastei öppnar sig plötsligt ett vidsträckt, odladt och tätt bebygdt landskap djupt under åskådarens fötter. Lutar man sig öfver barrieren gå följer blicken en lodrät sandstensvägg eller, rättare, pelarrad af 700 fots höjd öfver Elbefloden, som stryker fram i en långsamt böjd halfcirkel alldeles vid bergets fot. Den vida slätten ligger, odlad cch pyntad som en trädgård; häckarne eynas som smala gröna bard, spända öfver de gula sädesfälten; byarne se ut som små korthus; jernvägen, som med dubbla spår följer foden i riktningen åt Prag, ligger som en behagfullt böjd volang; och folket, som är ifrigt sysselsatt med skördearbetet, trots söndagen och presternas sannolika förtviflan, har, bokstafligen taget, utseende af dockor. Ur midten af detta glada landskap, bvaröfver solen nu strör sitt guld, höja sig cylindriskt två höga sandstensberg, det ena Königstein, på hvars platå fästningsverk blifvit anlagda, det andra Lilienstein,! som ännu är sädarvt det af naturen blifvit danadt. Det senare har en höjd af 1257 fot, det förra af 1115 fot. De stå der som tvenne jättelika skyllerkurar, en på hvärdera sidan om Elbe, som här sakta glider fram öfver sin fina sandbädd. Drager man blicken från denna leende tafla åt venster, så har man der det vilda, ödsliga, rent af förskräckande Stenbafvet — ett kaos af de vidunderligasta stenformitioner. Den ofantliga bergwassan är sönderklyftad i pelare af alla möjliga storlekar och i alla möjliga ställningar, enstaka, likt lemvingar efter en byggnad, som från dem blifvit bortblåst, sammanlutade mot hvarandra såsom kopplade gevär, eller kastade huller om buller utan reda och ordDing, såsom man på skräphögen kastar saker, dem man ej vidare ämnar taga vara på. Om det ej kanske vore ett ogudaktigt tal, skulle jag, ställande mig på Moses ståndpuokt i afseende på ekapelsehistorien, vilja våga den gissningen, att den stora skaparen, vid danandet af Eibedalen-i Sachsiska Schweiz, i sin kalkyl missräknat sig om byggnadsmaterialet och i förargelsen öfver det myckna öfverskottet vräkt detta åt sidan och låtit det ordna sig bäst det gittat. !