Dagens Nyheter – 23 augusti 1872, sida 1

yppersta bland hästar, tömde gyllene bägare, som räcktes honom af dö skönaste bland damer? Nej; — det är mycket lätt att komma ihåg våra anledningar till bekymmer, när vi, så att säga, dagligen måste äta och dricka dem, i form af dåliga soppor och surt svagdricka, eller sofva på dem, i form af unkna halmkärfvar, eller ikläda oss dem, i form af paltor och trasor; under sådana förhållanden ha vi ständigt blott alltför kraftiga påminnelser derom. Men det är deremot mycket svårt att tänka oss sjelfva utfattiga, då hfvet gestaltar sig för oss på det behagliste sätt, då allt omkring oss talar om rikedem och välmåga, och då konsten att njuta är den enda vi känna oss manade att studera. Det är väl nästan omöjligt att betrakta sig som en tiggare, då man aldrig saknar guldmynt att offra vid epelbordet; och man vore bestämdt icke en naturlig menniika om män antåige sin ruin ouhdviklig, medan man ännu i hvardagslag intager de läckraste middagar och uppzssas af pudrade betjenter. i Beauty hade under hela sin lefnad aldrig, hvarken i fysiskt eller möraliskt hänseende, erinrats om att hån icke var en millionär, icke i allo jomnlik med sin vapanbroder Serafen, den blifvande hertigen af Lyonnesså. Ett fattighjon med salongsfasoner hade hans far kallat honom; om han också för ett ögonblick insåg att denna benämning var träffande, huru skulle han väl kunna fortfarande bibe