Dagens Nyheter – 21 augusti 1872, sida 1

I främmande länder. (Bref till Dagens Nyheter.) Dresden den 16 aug. 1872. Vägen från Berlin till Leipzig företer ej annat af intresse än att i den mån man närmar sig Sachsen jordens bördighet gradvis tilltager, äfvensom den omsorg, med hvilken man synes bedrifva hennes ans. Genom ortnamnen Gross-Beeren, Dennewitz, Breitenfeld m. fl, att ej tala om slätterna strax utanför Leipzig, ledes tanken på märkliga tilldragelser äfven i vår krigshistoria. De gamla slagfälten ha numera naturligtvis ingenting qvar, som kan påminna om de ohyggliga händelser, hvilka gjort dem namnkunniga; den en gång af menniskoblod gödda jorden som skakats af kanondundret dignar nu under bördan af yppiga skördar och ser leende och fridfull ut, och för den veklagan och de lidandets jemmerrop, hvilka härifrån en gång höjdes, har historien ingen resonnansbotten, intet återljud, endast en brännspegel för strålarne af den gloria, som omsväfvar dessa nejder och utgör en lockelse mera än en varning. — Staden Wittenberg, som äfven passeras, återför i minnet den modige Luthers bexanta mannabragd derstädes, genom hvilken uppslaget gafs till ett ytterst betydelsefullt utvecklingsskede i mensklighetens historia. Leipzig, jemförd med Berlin och sannolikt med hvilken annan hufvudstad som helst, är en till utseendet mycket treflig stad. Der är stor rikedom på grönt, trädgårdar, parker, aller, på vänliga ansigten, på intressanta byggnader. Den nästan cirkelrunda, breda och med träd tätt bevuxna promenaden för gående och åkande, som skiljer den gamla staden från förstäderna, anlagd utefter de gamla fästningsverken, förlänar stort behag åt Leipzig, och det är endast vatten som behöfves för att denna stad skulle vara hänförande. Det yttre lifvet i Leipzig har för en nordbo många främmande drag. Ingenting kan i brokigt hvimmel öfverträffa den tafla, som t. ex. rådhustorget (Marktplatz) företer under en söckenförmiddag, då handeln der pågår. Rådhuset, öfver 300 år gammalt, är, ensamt det, ett sällsamt föremål att betrakta. Det bar något syskontycke med det ungefär lika gamla rådhuset i Libeck, men omgifningen och det torgbesökande landtfolkets originela drägter gifra här ökad styrka åt den gammalmodiga prägeln. En vandring utefter Bruhl-strasse, den gamla judegatan, stamhållet ännu för judarnas detaljkommers, har äfven ett egendomligt behag. Längs efter ena trottoaren, så nära rännstenen som möjligt, bedrifves stadens ganska omfattande gurkhandel. I högar, stora som svenska hövålmar, ligga gurkorna uppstaplade på sjelfva gatan, i dammet när det är torrt väder, i smörjan när det regnat; och mellan gurkhögarne ligga alltid två 3 tre barbenta, smutsiga gqvinnor, stundom äfven hela familjer, framför den rykande kaffepannan, hvars innehåll här på ett öronpinande sätt bestyrker Brauns påstående: ju mer kaffe, desto mer prat. Hur gurkförsäljningen går, vet jag icke, men att kaffet, liksom vattnet på ett qvarnbjul, med rask fart rinner ur pipen i munnen, det har jag sett, och att det kan en kraftig vergan åstadkomma, det har jag hört. Går man från den gamla staden ut till den nyss omnämda promenaden, så förflyttas man från en gammal till en ny verld.