det, och han erinrade ständerna om den ed hvarmed ban högtidligen besvurit konstitutio: nen. De som läste denna handling studsade vid ytterligheterna. i detta språk, och skarpgBinnigare granskare underläto ej att deraf draga slutsatser, som satte den kunglige författarens uppriktighet i tvifvel. Vid äterkomsten till Sverige, hvarmed hana icke brådskade, förnyade han samma trohetsed till konstitutionen och undertecknade den af ständerna för honon framlagda konungaförsäkran, hvilken lemnade honom blott namnet af konung och skuggan af konungslig makt; han frikände ständerna och sina öfriga undersåter från deras trohetsed, om han afveke från sina förbindelser, samt hotada med sin yttersta vrede de som vågade föreslå någon tillökning i konungamakten. Vid kröningen, som uppsköts ett år, frambar han ytterligare ett slags öfverskott af förs ställning och falskhet, då ban, etter att hatva svurit konstitutionen trobet, utropade: Olycklig den konung, som behöfver eders pligt, att befästa sig uppå sin tron och, e före säkrad om undersåtarnes hjertan, är tvungen att endast regera genom lagen, då kan det ej kan genom kärlek. På detta sätt lyckades denne fulländade hycklare att under halftannat år bibehålla skenet af en: konstitutionel konudg, hvarjemte han under tiden i alla sina bandlingar och åtgärder spelade republikan och till och med öfverdref denna roll. Då han slutligen fullbordat sina förberedelser, afkastade han masken; föranstaltade en militärrevolt i två aflägsna fästningar för att afvända rådets uppmärksamhet; vann på sin sida garnisonen i hufvudstaden och försäkrade sig med dess biträde om rådsherrarnes personer; samt samlade ständerna i en sal omgifven af soldater med skarpladdade kangner och brinnande lunta, medan han dikterade en ny konstitution, deri konungen tillerkändes absolut makt och såväl adelns som folkrepresentanternas sjelfständighet tillintetgjordes. Denna handling af våld och list i förening afslöt han, likasom han börjat den, med det mest ötverdrifna fromhetshyckleri. Han aflade ed på den nya konstitutionen, nedkallande Guds välsignelse öfver densamma i en affekterad bön, och slutade med att anmoda de närvarande om att sjunga en psalm, hvars första rad han sjelf uppstämde.) Säkerligen hade hvarken förr eller senare ett sådant fall af groft och ihållande hyckleri blifvit ådagalagdt, icke ens af de krönta hypokriter, som tid efter annan med list inkräktat på mensklighetens frihet. Det är historiens pligt att framhålla denna handling i dess rätta färger, emedan den båle på sin tid och sedermera blifvit gjord till föremål för oförståndigt lofsjungande. Menskligheten skall aldrig sakna förtryckare så länge hon höjer för listen den lofsång som tillkommer dygden och beundrar lyckan i stället för klokheten. Det är att utfästa ett premium för våld och bedrägeri, då man fäller gin dom endast med atseende på framgången, utan hänsyn till om afsigten varit ond eller god, eller om man förlorar ur sigte medlen, med hvilka framgången blifvit köpt. Men äfven uppmätt efter en mindre anspråksfull. måttstock än den offentliga moralens, var Gustafs handlingssätt ett bjert felsteg. Likasom hans falländade hyckleri röjer en läg karaktersriktning, likaså blottar han ett simpelt och underordnadt förstånd genom den småaktiga och helt och hållet obehöfliga falskhet han begagnade. Han kunde hafva förberedt konstitutionens undergång lika tryggt och med samma utsigt till framgång, om han utan alla hycklande öfverdrifter och i vanlig ordning undertecknat sin konungaförsäkran. Ingen bestred honom kronan; redan under fadrens lifstid hade han blifvit erkänd såsom den, när.) Afven denna så högtidligt besvurna konstitution kastade han öfver ända några år PE ed. anm.