Dagens Nyheter – 19 augusti 1872, sida 1

-— 40 —-— — Alltså dock sextio år! — Om det behagar er, skola vi genast begynna, sade D. och tog en bok, som låg bredvid honom på bordet. Nåväl, låt oss nu se och Höra Katarina från Heilbronn! Jag vill undvika att säga er något om rollen på förkand, för att icke förvirra er. Var nu så god och spela den för mig alldeles såsom ni sjelf uppfattat densamma. Men Laura stod orörlig. Hon hade tänkt att han skulle spela med henne; i stället satt han tillbakalutad i sin länstol med boken i handen och ett par stora, blå glasögon på näsan! Och för honom skulle hon spela! Han såg med ett uttryck af otålighet på henne, och samlande hela sin kraft, gick hon ett par steg fram emot honom. Plötsligt stannade hon. Enligt rollen skulle hon böja knä för honom; hvad hon gladt sig häråt, och nu... — Skall jag falla på knä? frågade hon akta. — Gör som pni vill i det afseendet, mitt barn, svarade han lugnt. Om ni bara kan tala, så är det bra. Hon brydde sig icke om att böja knä. Btående framför honom, begynte hon: CMan har kallat mig till min domare. Han uppläste svaret uttrycksfullt, naturligt och med sin vanliga välljudande stämma.